Opponent.se

Tja, inte fan vet jag. Däremot vet jag en annan sak: Frågan är helt meningslös.

En föreställning jag stött på vid några tillfällen (i synnerhet via populärkulturen) är att det är meningen med livet man studerar inom filosofi. Nu har jag förvisso aldrig studerat en enda poäng filosofi, men däremot är jag begåvad med två ögon och en Billy bokhylla. Jag har aldrig någonsin stött på frågan om livets mening i filosofin. Inte ens i närheten. Och varför skulle man det?

Vad jag däremot har stött på är sådant som kan verka banalt: Vad är tid? Vad är kunskapens natur? Hur bör vi handla och agera? Hur bör samhället utformas? Vad är skillnaden mellan vetenskap och det som inte är vetenskap? Vilka typer av argument finns det? Den typen av frågor. Abstrakta och konstiga.

Meningen med livet är en till synes meningslös fråga på många sätt. Bland annat därför att den förutsätter något den ännu inte har visat, nämligen den att det finns en mening med livet. Det är som frågan ”Har du slutat slå din fru?”. Det är en felaktig fråga ur två synpunkter, nämligen den att den förutsätter att personen slår sin fru, och därefter frågar om han eller hon har slutat med det. Samma sak är det med meningen med livet.

Vi kan lika väl fråga oss ”Varför är meningen med livet att äta sylt?”. Den som avfärdar den frågan med hänvisning till att ingen har visat att syltätande är livets mening, har förstått att man inte kan baka in påståenden i frågan. Men då får man också ifrågasätta det första påståendet, att det faktiskt existerar en mening med livet. Jag har ännu inte sett någon demonstrera att det existerar en mening med livet.

Människan är meningssökande i den mening att vi försöker ge mening åt vardagen för att strukturera upp världen. Det är inte bara saker som händer för att slumpen dikterar det (notera att jag använder ”dikterar” som metafor). Det är uttänkt enligt en grandios plan som vi får reda på när vi dör. Här kan man förstås ana religionens rötter och det mesta där är förstås ogrundat trams baserat på döda fältherrar med vanföreställningar av aldrig tidigare skådad dignitet.

Att vi människor letar efter mönster där de inte finns några, är egentligen något psykologin bäst besvarar och det lämnar vi därhän i denna text (annars, se exempelvis Just world hypothesis).

Men, åter till frågan. Frågan om vad som är meningen med livet är därför ingen fråga alls, utan ett påstående som ännu inte getts några skäl att ta på allvar. Det vi i stället bör göra är att söka oss till andra ämnen än filosofi för svar. Personligen föredrar jag musik och ”tänkvärda citat”, medan poesi eller dikter kan tilltala någon annan. Det är dock på sin plats att poängtera att detta inte ger några definitiva eller absoluta svar på frågan, utan snarare vad som är viktigt för dig. Och det ska man på inga sätt underskatta.

Meningen med livet för dig, är en högst reell fråga som man bör ta på allvar. Vi har begåvats med livet (återigen, en metafor – vi människor är produkten av evolution, inte någon magisk fascist som lever i skyn) och vi bestämmer själva över hur vi vill disponera livet. Därför är introspektion, att söka inom sig själv, en god metod för att finna den subjektiva meningen med livet.

Ja, gott folk. Så är det. Sitt nu inte här och slösa bort din tid, utan gör det du tycker är kul. Själv lyssnar jag på musik i skrivande stund.

Om jag säger ”mänskliga rättigheter” tänker du säkert på FN-konventionen för mänskliga rättigheter. Den kunde jag inte bry mig mindre om, ärligt talat. Rättigheter (och skyldigheter) tillkommer människor just därför att de är människor. Inte för att ett godtyckligt antal personer kommit överens om att dra streck på ett papper.

I denna text ska jag utveckla två saker:

1. Att det du tror är mänskliga rättigheter inte alls är mänskliga rättigheter.
2. Ett försvar för mänskliga rättigheter, i kontrast till grupprättigheter.

För det är nämligen så, att något inte blir rätt eller fel bara för att det står nedskrivet på papper. Folkmordet på tutsier i Rwanda var inte fel bara för att vi har en FN-konvention eller andra samhällskontrakt. Det var helt enkelt fel alldeles oavsett vilka papper vi skrivit under.

Lagarna har därför inte mycket att säga när det gäller hur vi bör handla. I stället måste man titta på levnadsregler bortom juridiken. I synnerhet levnadsregler eller principer som är intrinsikalt värdefulla, det vill säga värdefulla i sig själva. Utifrån dessa principer formar vi sedan lagarna så att de upprätthåller de värden som vi vill bevara.

Men då kommer den uppenbara frågan: Vilka värden ska vi då bevara, och mer viktigt, varför?

Den moralfilosofi jag försvarar kan uttryckas i termer av en individbaserad moral, eller agentrelaterad universalism för att uttrycka det pretentiöst. ”Agentrelaterad” innebär att moralen utgår från den enskilda personen (aktören eller agenten) och ”universalism” att den gäller alla människor. Att den gäller alla människor är inte en godtycklig regel, utan en logisk konsekvens av universaliserbarhet (det som gäller för person A i situation S, måste också gälla för person B i situation S, annars trasslar man in sig i motsägelser).

Jovisst, tänker du, man kan slänga sig med fina ord, men det finns de som inte håller med mig och varför skulle just jag ha rätt? Visst är det så. Vanligtvis har man ett gäng åsikter man tar för givet och letar sedan stöd för dem någonstans. Homofobi kan till exempel försvaras eftersom det är ”Guds ord”. Men det är ett ihåligt argument. Att tycka något och att kunna bevisa något är två olika saker. Vi ska därför titta lite på dessa bevis för en individbaserad moral som med nödvändighet måste gälla alla.

Rättigheter ska klistras fast på individen

Att mänskliga rättigheter kan bevisas, visade den amerikanske moralfilosofen Alan Gewirth med den så kallade principen om generisk konsistens (PGK). Men för att inte bli långrandiga ska vi bara skumma några kärnpunkter och vad det får för praktiska följder för oss människor. Varför måste denna princip nödvändigtvis gälla för alla människor? Gewirth skriver så här i Reason and Morality (översättning av Per Bauhn):

En persons rättigheter är vad som tillkommer honom, vad han är berättigad till och följaktligen vad han rätteligan kan kräva av andra. I alla dessa uttryck är idén om normativ nödvändighet central. Denna nödvändighet utgör en viktig komponent när man tillskriver någon rättigheter, men den är inte tillräcklig för att logiskt ange grunden för ett sådant tillskrivande. Låt oss återvända till frihet och välbefinnande som handlandets nödvändiga värden. Följer det logiskt från ”X är ett nödvändigt värde för A” att ”A har rätt till X”? För att förstå denna fråga korrekt måste vi hålla i minnet att ”nödvändigt värde” här används i en nationell och icke-varierande betydelse. Det referar inte till alla möjliga egensinniga och ogrundade viljeattityder som människor kan tänkas ha, som när någon hävdar ”Jag måste semestra i Florida (eller ha en tioväxlad cykel); det är ett nödvändigt värde för mig”. I stället är det så att ”nödvändigt värde” här är begränsat till de verkligt grundade behov vars tillfredställelse allt handlade fordrar; följaktligen betecknar detta värde helt riktigt de oundgängliga villkor som alla agenter måste acceptera som nödvändiga för sitt handlande.

Vad betyder det? Jo, att man måste acceptera frihet och välbefinnande för att över huvud taget kunna handla. Jag kan inte handla om jag inte har frihet, och kan jag inte handla så kan jag heller inte agera moraliskt. Sålunda är frihet och välbefinnande en nödvändighet för mitt agentskap. Därför har vi också en rättighet att bli lämnade ifred:

Denna omständighet visar också hur det ur agentens omdöme ”Min frihet och mitt välbefinnande är nödvändiga värden” också följer logiskt ett anspråk riktat av agenten mot andra personer. Han säger nämligen att eftersom han måste ha frihet och välbefinnande för att kunna handla, så måste han också ha de ytterligare betingelser som krävs för att de förstnämnda behoven skall tillgodoses; och dessa ytterligare betingelser inkluderar i synnerhet att andra personer åtminstone avstår från att hindra honom från att ha frihet och välbefinnande. Agentens hävdande av sitt handlandes nödvändiga förutsättningar medför alltså ett anspråk från honom gällande andra personers icke-inblandning men också, under vissa omständigheter, deras bistånd.

Samtidigt som vi har en rättighet att bli lämnade ifred, har vi också själva en motsvarande skyldighet att lämna andra människor i fred. Vi har också en rättighet att få hjälp om vi behöver till exempel sjukvård (och andra har då en skyldighet att hjälpa oss i de situationerna).

Gewirth ger sedan ett exempel på den metod han kallar dialektisk nödvändighet för att bevisa rättigheterna. Hans moralsystem härleds inte deduktivt från människans biologi eller naturliga betingelser som andra naturalistiska moralsystem gör (se exempelvis Philippa Foot), utan dialektiskt från människans handlande. Det är en sorts modifierad naturalism, om man så vill.

Enkelt uttryckt kan man säga att det är en objektiv moral som utgår från subjektet, vilket kanske låter paradoxalt, men det handlar om att alla människor måste acceptera vissa objektiva principer för att senare kunna uppfylla vår egen (subjektiva) potential. En person kanske gillar att cykla medan en annan gillar att spela tv-spel, för att ta högst triviala exempel, och dessa aktiviteter har vi inte rättighet att inskränka så länge de inte står i konflikt med andras rättigheter.

Här är ett enkelt exempel på hur den dialektiska nödvändigheten fungerar:

(1) ”Min frihet och mitt välbefinnande är nödvändiga värden”. Följaktligen måste agenten också acceptera (2) ”Som faktisk eller blivande agent måste jag ha frihet och välbefinnande” och vidare också (3) ”Alla andra personer måste åtminstone avstå från att avlägsna, eller hindra mig från att erhålla min frihet och mitt välbefinnande”. För om andra personer avlägsnar eller hindrar honom från att erhålla dessa värden kan agenten inte ha vad han har sagt att han måste ha. Låt oss nu anta att agenten förnekar (4) ”Jag har rätt till frihet och välbefinnande”. Då måste han också förneka (5) ”Alla andra personer bör åtminstone avstå från att avlägsna, eller hindra mig från att erhålla min frihet och mitt välbefinnande”. Genom att förneka (5) måste han acceptera (6) ”Det är inte fallet att alla andra personer bör åtminstone avstå från att avlägsna, eller hindra mig från att erhålla, min frihet och välbefinnande” och följaktligen måste han också acceptera (7) ”Andra personer kan (är tillåtna att) avlägsna, eller hindra mig från att erhålla, min frihet och välbefinnande”. Men (7) motsäger (3). Eftersom varje agent, som vi har sett, måste acceptera (3) så kan inte en agent på ett konsistent sätt acceptera (7). Eftersom (7) är härledd ur förnekandet av (4): ”Jag har rätt till frihet och välbefinnande”, så följer det att varje agent som förnekar att han har rätt till frihet och välbefinnande invecklar sig i självmotsägelse.

Detta stycke innehåller en del hjärnakrobatik, men i korthet står det följande: Alla människor måste ha frihet för att kunna handla. Om de förnekar det och säger ”jag ska ha frihet, ingen annan” så hamnar de alltså i självmotsägelser. För att undvika det måste vi alltså acceptera påståendet att alla människor har rätt till frihet och välbefinnande – och därav agentrelaterad universalism.

Vad det innebär i praktiken för människor

Ska vi översätta detta till ett mer konkret bildspråk utan filosofiskt mummel så kan vi föreställa oss människor som går runt i bubblor av rättigheter. Jag kan inte ta mig förbi någon annans bubbla, utan att först ta sönder min egen.

Med andra ord: Min bubbla slutar där din bubbla börjar. De rättigheter som gäller mig måste också gälla andra.

Utifrån den här analogin med bubblor är det också enklare att förstå varför tanken med grupprättigheter inte håller i längden. Låt oss ta ett tankeexempel, att det finns en stor bubbla för de med samma kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionshinder och så vidare. Det innebär att (i) varje grupps storlek blir helt godtyckligt stor, (ii) en person kan tillhöra flera grupper och (iii) personerna i gruppen får en kollektiv rättighet baserade på den grupp de tillhör.

Det är dock inte fysiskt möjligt att vara i flera olika bubblor på samma gång – vilket också är anledningen till att vi får märkliga följder av gruppbaserade rättigheter i jämförelse med individbaserade diton.

I tankeexemplet tillskriver vi rättigheter till gruppen av människorna i bubblan, inte människorna i gruppen. Det innebär fortfarande att människor kan kränkas inom gruppen, utan att för den sakens skull att gruppen som sådan har fått sina rättigheter kränkta. Om en person tillhör flera grupper, kan också kränkningen av rättigheter blir mångdubbelt mer komplicerad när man tillhör en grupp som får sina rättigheter kränkta av en annan grupp som är förövaren.

En svart man som kränker en vit kvinnas rättigheter, är dels man (vars grupp kränker kvinnors rättigheter) och dels svart (som får sina rättigheter kränkta av vita). Eller ta en funktionshindrad person som exempel, som kränker en homosexuell persons rättigheter. Vem är det egentligen som är kränkt och varför?

Sådana paradoxer uppstår om man ser människor som instanser från sin grupptillhörighet, och deras individuella rättigheter jämförs med deras grupprättigheter, snarare än individer som handlar i en eller flera grupper.

Kort och gott: Med grupperspektiv på människor kan man samtidigt vara förövare och offer utan att egentligen göra någonting substantiellt. Det är ju nämligen så att det inte handlar om vad man som individ har gjort, utan vad de andra individerna i samma grupp har gjort eller inte gjort. Det är en sorts arvssynd som automatiskt förs över på alla personer som tillhör gruppen. Och ju mer biologiskt knuten man är till gruppen (kön eller hudfärg), desto mer sitter arvssynden fast. Förövaren fortsätter vara förövare och offret fortsätter att vara offer – helt oberoende av vad individerna faktiskt gör, utan på grund av vad de tillhör.

Att låta grupper av människor få privilegier som andra grupper inte får, är en form att negativ eller subtraktiv bestraffning mot de andra (att ta någonting från andra människor som de annars skulle ha rätt till). Detta ska vi bortse från, enligt de som förespråkar grupperspektivet, och i stället titta på hur utfallet mellan grupperna blir mer balanserat. Att bestraffa oskyldiga för att uppnå rättvisa är med andra ord positivt i slutändan. (Så länge man inte själv straffas såklart, då är det förstås orättvist. Det gäller ju bara andra människor – de som inte har förstått det här.)

Lösningen: se människan

Av detta skäl, och många andra, bör vi föredra ett agentrelaterat rättighetsperspektiv. Ett rättighetsperspektiv som sätter människan och hennes rättigheter i fokus just därför att hon är människa, och inte för att hon är svart, vit, homosexuell, heterosexuell, man, kvinna eller någon annan kombination därav. Grupper är trots allt teoretiska abstraktioner vi kan använda för att beskriva omvärlden, men det blir däremot oerhört problematiskt om man låter dem ligga till grund för normativa antaganden.

HBTQ-personers rättigheter är därför irrelevant på grund av att de är just HBTQ, men däremot högst väsentligt eftersom de är människor och som människor ska de ha samma rättigheter som andra människor av det enkla (och logiska) skälet av universaliserbarhet.

Fyra nivåer av värden

Vi bör alltså tänka i form av individer som har rättigheter. Detta är så att säga kärnan i Gewirths princip om generisk konsistens, PGK, att rättigheterna ska gälla alla och inte krocka med varandra (därav generiska och konsistenta). Utifrån detta tecknar Gewirth sedan fyra typer av värden:

1. Frihet. Det yttersta kriteriet för att kunna handla.
2. Basalt välbefinnande. Sådant vi måste ha för vår överlevnad. Mat, vatten, grundläggande hälsa etc.
3. Nonsubtraktivt välbefinnande. Definieras som ”rätten att slippa subtraktioner från vår handlingskapacitet” och syftar exempelvis på egendomsrätt men också rätten att slippa förtal.
4. Additivt välbefinnande. Vi ska inte bara värna vår egen frihet, utan också andra människors frihet genom en rätt till utbildning etc. (Kallas traditionellt positiva rättigheter.)

Värdena är rangordnade, där frihet är den mest grundläggande och nödvändiga, och därefter i fallande ordning. Man kan alltså inte ha nonsubtraktivt välbefinnande utan att först inneha de föregående två värdena. Och om det additiva välbefinnandet motsäger frihet, så går friheten före (jag har med andra ord inte rätt att göra dig till slav, oavsett hur väl jag behandlar dig i övrigt).

Detta kräver också att vi upprätthåller institutioner som i sin tur har i uppgift att upprätthålla dessa generiska rättigheter åt oss: I grund och botten en demokrati. Demokratin härleds alltså från de enskilda personernas rättighetsanspråk och avfärdar totalitära system, likt fascismen, där makt utgår från en enskild eller ett fåtal personer.

Precis som Kants kategoriska imperativ så finns det också ett imperativ förknippat med PGK:

Handla i enlighet med din egen och alla andra personers generiska rättigheter till frihet och välbefinnande.

Alltså: Respektera andra människors rättigheter som de måste ha för att kunna vara människor och göra det de vill.

Några sammanfattande ord

Som vi kan se är mänskliga rättigheter något som tillkommer enskilda människor och inte grupper. Att rättigheter tillkommer grupper står i många gånger i konflikt med mänskliga rättigheter, och vi bör därför prioritera de mänskliga rättigheterna därför att de är konsistenta och universella. Det vill säga, de leder inte till motsägelser som det annars lätt gör om vi säger vad människor får eller inte får göra beroende på vilken  grupp de tillhör.

”Du kan inte vara här för det finns redan så många av din typ” är åtminstone något jag inte vill höra på en arbetsplats, utbildning eller i riksdagen. Jag är inte ett genomsnitt av min grupptillhörighet. Genomsnitt är teoretiska abstraktioner och ingenting annat. Det existerar inte 2,5 barn i en barnfamilj, även om det kan vara det genomsnittliga antalet.

I många läroböcker, och i synnerhet på internet, florerar en vanlig missuppfattning. Nämligen den att argumentum ad hominem är ett felslut, ett slags bedrägligt argument. Men så är inte fallet.

Ad hominem är en typ av argument (modus) som riktar sig mot personen snarare än sakfrågan. Ett sådant argument kan innehålla felslut, men det blir inte ett felslut automatiskt bara för att det riktas mot en person. Vad man måste skilja på är alltså (i) ad hominem-argument och (ii) ad hominem-felslut.

Ad hominem riktar sig oftast mot motståndarens interna (koherenta) argument och kan exempelvis ta sig uttryck i fraser som ”men du sa ju tvärtom nyss?”. Ad hominem är alltid ett svagare argument, men i situationer när koherens är av betydelse är detta det mest relevanta och bästa sättet att argumentera. I pragmatisk (målorienterad) dialektik  är detta till och med rätt sätt att argumentera.

Micke: Lokaltrafiken är under all kritik. Tågen är sena eller kommer inte alls. Vi borde privatisera lokaltrafiken.

Anna: Men Micke, du är ju kommunist?

Förutsatt att det Anna säger är sant, att Micke verkligen är kommunist, så är detta ett helt legitimt ad hominem-argument utan felslut. En kommunist som förordar privatisering är minst sagt inkonsistent och det vore dumt av oss att inte påpeka det. Förutsatt att det är någon slags politisk kontext förstås.

När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.

Men det finns några enkla knep man kan ha i åtanke.

För det första måste man alltid komma ihåg att ad hominem-argument är ett svar på ett annat argument som motparten har lagt fram. Och ad hominem blir ett felslut när det presenteras som ett motargument. Det gäller både explicita och implicita argument. Ett explicit argument är sådant du säger rakt ut, medan implicita argument är sådant du säger när du begår en handling. Om du exempelvis stjäl en liter mjölk säger du genom handlingen att ”jag har rätt till en liter mjölk utan att betala”.

Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

• Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
• Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
• Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation.
• Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

Exemplet ovan med Micke och Anna skulle man kunna kalla ad hominem circumstantial. Men det är fel, eftersom det inte är ett felslut! Vi bör däremot kalla det ett circumstantial refutation för att inte blanda ihop det med felsluten.

Detta är dock, som alltid när det kommer till retorik och argumentationsteori, en kraftig förenkling. Det finns underkategorier till dessa typer som organiseras i argumentationsscheman, vilket gör det hela mer komplicerat med ett 15-tal olika typer av ad hominem-argument. Antalet beror också på vilken filosof eller retoriker man frågar och vilket perspektiv man tar (jag själv förordar pagmatisk informell logik). Men det viktigaste är ändå att vi inte ropar ”felslut!” så fort någon presenterar ett ad hominem-argument.

Fler missuppfattningar: non sequitur

När vi ändå är inne på ämnet kan jag även säga några ord om non sequitur. Detta begrepp brukar också, felaktigt, utpekas som ett enskilt felslut. Kort och gott betyder non sequitur ”det följer inte” på latin och denna översättning tycks kunna vara upprinnelsen till missuppfattningen.

Non sequitur är en kategori av felslut, nämligen alla formella felslut. Det finns bara två kategorier av felslut, nämligen formella och informella.* Ett formellt felslut är oberoende av språket (vilket innebär att man helt kan byta ut argumentet mot logiska symboler - precis som matematik) medan informellt felslut är beroende av språket (man måste läsa själva argumentet i sin kontext).

Och då blir det ganska klart varför just att alla formella felslut är non sequitur eftersom de, per definition, inte följer av premisserna. Det blir än mer uppenbart när non sequitur tolkas ”slutsatsen följer inte ur premisserna” vilket bara gäller just formella argument.

Någon som säger att du ”begått ett non sequitur” i en debatt är i själva verket motsvarigheten till en domstol som dömer dig till två månaders fängelse för ”brott i brottsbalken”. Lite väl intetsägande, eller hur?

Andra konstigheter

Genom internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet florerar det också andra typer av förenklingar. Till exempel den här ”hierarkin av oenighet” (Hierarchy of Disagreement) av datorprogrammeraren Paul Graham.

Vad den är tänkt att visa är en normativ värdering av vad som är bra argument, vilket han menar behövs för att kategorisera och förstå internetdiskussioner. Att vederlägga den centrala tesen räknas som ”bäst” (längst upp) och att kalla någon invektiv är sämst (längst ned).

Dessa simplistiska modeller är förstås trevliga att skicka vidare när de stödjer den egna saken (alltså confirmation bias), men de är desto mer tveksamma eftersom de är trams ur argumentationsteoretisk synvinkel.

Det går att visa med ett enda exempel: Om den centrala tesen är huruvida Håkan Juholt har ljugit eller ej under sin tid som partiledare, så är det just ”ad hominem” som är ”central point”. Modellen fungerar inte eftersom den inte ens förklarar vad ”central point” är, utan tar för givet att det är en objektiv fakta om omvärlden, utanför subjektet.

Med andra ord, den är inte ens koherent uppbyggd. Det är en pyramid byggd av hantverkare som återfinns på Råd och Röns svarta lista.

Varför alla dessa missuppfattningar är så ofta förekommande, tror jag vi har ett svar på.

* Naturligtvis kan man kategorisera dem på andra sätt, till exempel efter relevans och liknande som Aristoteles gjorde, men här nöjer vi oss med en enkel och senmodern indelning.

Några länktips från den gångna veckan. Mer data ska sparas om privatpersoner, med tvång, och fler myndigheter ska ges möjlighet att spana på den informationen, i smyg.

• New Campaign Seeks to Make Metadata Permanent
  Do you want to live in a world where it’s illegal to remove or tamper with a photograph’s EXIF data?
• Acta klubbat i smyg – DN.SE
  Den gröna gruppen i EU-parlamentet kallar klubbandet av Actaförslaget häromdagen i ministerrådet för inget mindre än skandalöst.
• Rättssamhällets dilemma | Anne Rambergs blogg
  Intresset i samhället liksom från lagstiftaren när det gäller säkerhetsfrågor, brottsbekämpning och terrorism är på goda grunder stort. Om man bara koncentrerar sig på olika initiativ under december månad bekräftas detta.
• Mark Klamberg: Ska SÄPO få använda signalspaning i förundersökning?
  I det förslag om signalspaning för polisiära ändamål som regeringen presenterade förra veckan står att i försvarsunderrättelseverksamheten får inte ”utövas verksamhet som inrymmer polisiära befogenheter, såsom förundersökningsåtgärder”.
• US House passes ‘indefinite detention’ bill – Americas – Al Jazeera English
  House of Representatives approves defence bill including moves to allow terror suspects to be detained indefinitely.
• Facebook Flaw Allows Access to Private Photos, Including Zuckerberg’s
  A recently discovered flaw in Facebook’s abuse reporting tool allowed anyone to access private photographs of other users, including Facebook founder Mark Zuckerberg.
• Gränser för vad som får registreras vid bakgrundskontroller – Datainspektionen
  Det är inte fritt fram för företag som erbjuder bakgrundskontroller av arbetssökande att registrera uppgifter om exempelvis begångna brott och skulder.
• Justitieministern öppnar för total övervakning | SvD
  När justitieminister Beatrice Ask öppnar för en breddning av FRA-lagen för att tillåta signalspaning av svenskar på beställning av Säpo och Rikskriminalpolisen så innebär det att landet går samma väg som Iran, Syrien och andra repressiva stater. Den föreslagna förändringen är precis den ändamålsglidning som lagens kritiker varnade för – krav som förespråkarna menade bara var baserade på konspirationsteorier. Det skriver yttrandefrihetsorganisationen Reportrar utan gränser.

”I was offended and I have rights!” So what? Be offended. Nothing happens. You’re an adult. Grow up. Deal with it!

”I want to live in a democracy but I never wan’t to be offended again.” Well, then you’re an idiot.

Tack till @ungraveity för tipset.