I många läroböcker, och i synnerhet på internet, florerar en vanlig missuppfattning. Nämligen den att argumentum ad hominem är ett felslut, ett slags bedrägligt argument. Men så är inte fallet.

Ad hominem är en typ av argument (modus) som riktar sig mot personen snarare än sakfrågan. Ett sådant argument kan innehålla felslut, men det blir inte ett felslut automatiskt bara för att det riktas mot en person. Vad man måste skilja på är alltså (i) ad hominem-argument och (ii) ad hominem-felslut.

Ad hominem riktar sig oftast mot motståndarens interna (koherenta) argument och kan exempelvis ta sig uttryck i fraser som ”men du sa ju tvärtom nyss?”. Ad hominem är alltid ett svagare argument, men i situationer när koherens är av betydelse är detta det mest relevanta och bästa sättet att argumentera. I pragmatisk (målorienterad) dialektik  är detta till och med rätt sätt att argumentera.

Micke: Lokaltrafiken är under all kritik. Tågen är sena eller kommer inte alls. Vi borde privatisera lokaltrafiken.

Anna: Men Micke, du är ju kommunist?

Förutsatt att det Anna säger är sant, att Micke verkligen är kommunist, så är detta ett helt legitimt ad hominem-argument utan felslut. En kommunist som förordar privatisering är minst sagt inkonsistent och det vore dumt av oss att inte påpeka det. Förutsatt att det är någon slags politisk kontext förstås.

När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.

Men det finns några enkla knep man kan ha i åtanke.

För det första måste man alltid komma ihåg att ad hominem-argument är ett svar på ett annat argument som motparten har lagt fram. Och ad hominem blir ett felslut när det presenteras som ett motargument. Det gäller både explicita och implicita argument. Ett explicit argument är sådant du säger rakt ut, medan implicita argument är sådant du säger när du begår en handling. Om du exempelvis stjäl en liter mjölk säger du genom handlingen att ”jag har rätt till en liter mjölk utan att betala”.

Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

• Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
• Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
• Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation.
• Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

Exemplet ovan med Micke och Anna skulle man kunna kalla ad hominem circumstantial. Men det är fel, eftersom det inte är ett felslut! Vi bör däremot kalla det ett circumstantial refutation för att inte blanda ihop det med felsluten.

Detta är dock, som alltid när det kommer till retorik och argumentationsteori, en kraftig förenkling. Det finns underkategorier till dessa typer som organiseras i argumentationsscheman, vilket gör det hela mer komplicerat med ett 15-tal olika typer av ad hominem-argument. Antalet beror också på vilken filosof eller retoriker man frågar och vilket perspektiv man tar (jag själv förordar pagmatisk informell logik). Men det viktigaste är ändå att vi inte ropar ”felslut!” så fort någon presenterar ett ad hominem-argument.

Fler missuppfattningar: non sequitur

När vi ändå är inne på ämnet kan jag även säga några ord om non sequitur. Detta begrepp brukar också, felaktigt, utpekas som ett enskilt felslut. Kort och gott betyder non sequitur ”det följer inte” på latin och denna översättning tycks kunna vara upprinnelsen till missuppfattningen.

Non sequitur är en kategori av felslut, nämligen alla formella felslut. Det finns bara två kategorier av felslut, nämligen formella och informella.* Ett formellt felslut är oberoende av språket (vilket innebär att man helt kan byta ut argumentet mot logiska symboler - precis som matematik) medan informellt felslut är beroende av språket (man måste läsa själva argumentet i sin kontext).

Och då blir det ganska klart varför just att alla formella felslut är non sequitur eftersom de, per definition, inte följer av premisserna. Det blir än mer uppenbart när non sequitur tolkas ”slutsatsen följer inte ur premisserna” vilket bara gäller just formella argument.

Någon som säger att du ”begått ett non sequitur” i en debatt är i själva verket motsvarigheten till en domstol som dömer dig till två månaders fängelse för ”brott i brottsbalken”. Lite väl intetsägande, eller hur?

Andra konstigheter

Genom internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet florerar det också andra typer av förenklingar. Till exempel den här ”hierarkin av oenighet” (Hierarchy of Disagreement) av datorprogrammeraren Paul Graham.

Vad den är tänkt att visa är en normativ värdering av vad som är bra argument, vilket han menar behövs för att kategorisera och förstå internetdiskussioner. Att vederlägga den centrala tesen räknas som ”bäst” (längst upp) och att kalla någon invektiv är sämst (längst ned).

Dessa simplistiska modeller är förstås trevliga att skicka vidare när de stödjer den egna saken (alltså confirmation bias), men de är desto mer tveksamma eftersom de är trams ur argumentationsteoretisk synvinkel.

Det går att visa med ett enda exempel: Om den centrala tesen är huruvida Håkan Juholt har ljugit eller ej under sin tid som partiledare, så är det just ”ad hominem” som är ”central point”. Modellen fungerar inte eftersom den inte ens förklarar vad ”central point” är, utan tar för givet att det är en objektiv fakta om omvärlden, utanför subjektet.

Med andra ord, den är inte ens koherent uppbyggd. Det är en pyramid byggd av hantverkare som återfinns på Råd och Röns svarta lista.

Varför alla dessa missuppfattningar är så ofta förekommande, tror jag vi har ett svar på.

* Naturligtvis kan man kategorisera dem på andra sätt, till exempel efter relevans och liknande som Aristoteles gjorde, men här nöjer vi oss med en enkel och senmodern indelning.

Liknande inlägg

• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så
• Vad har du för fördomar?
• Ateism är inte en annan slags tro – det är avsaknaden av tro

Hon börjar med att slå hål på den vanliga myten att ”retorik” bara är övertalning eller manipulation, eller i värsta fall ”tom retorik” som är ord som staplas på varandra utan mening.

Inget nytt under solen i det här videoklippet på 18 minuter, men det tjänar förmodligen som en god introduktion till den som gått på de här myterna ovan.

Det värsta som finns (nu överdriver jag förstås) är människor som ondgör sig över retorik och i nästa andetag undrar varför ingen tar dem på allvar.

Notera hennes exempel eller illustration i slutet (Eliasson och Palme). Ett exemplum som följer alla regler. Alla sådana subtila småsaker må gå den olärda förbi, men för ett tränat retoriskt öra så är språket en myriad av nyanser. Det förklarar också varför vissa är bättre på att övertyga än andra. Nyanserna spelar roll.

Nästan liknande inlägg

• ”Vi bara pryglade dem lite”
• Mark Klamberg: EU-kommissionen utesluter alternativ till masslagring
• Mitt aprilskämt för 2009

Nästan liknande inlägg

• Låt hederligt folk fortsätta tala fritt
• Stötande idéer
• Filtrering av internet diskuteras i ny skrift

Eller som han själv säger: Tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha.

Vad man alltså kallar den allmänna meningen är när den dras fram i ljuset två eller tre personers mening; och det kunde vi övertyga oss om ifall vi kunde följa processen hur en sådan allmängiltig mening uppkommer. Vi skulle då finna att det först är två eller tre personer som antar eller framför och hävdar den och som man litar på har gjort en grundlig prövning. Så antas den av några andra mot bakgrund av fördomen att de som prövat den har tillräcklig förmåga; dessa blir i sin tur trodda av många andra vars slöhet råder dem att hellre genast anta en åsikt än att själva mödosamt pröva saken.

Dag för dag växer sedan antalet lättjefulla och lättrogna anhängare: ty har meningen väl vunnit över ett större antal röster på sin sida, så tror de som kommer efter att detta varit möjligt endast genom att deras grunder är giltiga.

Övriga nödgas nu låta det gälla som redan blivit allmänt giltigt, för att inte betraktas som oroliga huvuden som vänder sig mot allmängiltiga meningar eller som näsvisa ungdomar som vill vara klokare än hela världen. Från denna punkt blir samtycke till plikt. Nu måste det fåtal tiga som har förmåga till omdöme; och hur de som släpps fram är de som är fullständigt oförmögna till egna uppfattningar och eget omdöme, de som endast är ett eko av andras meningar; men i gengäld är dessa desto ivrigare och mer intoleranta försvarare av dem. De hatar nämligen hos den oliktänkande inte så mycket hans annorlunda åsikt som hans förmätna anspråk på att bilda sig ett eget omdöme; vilket ju de aldrig försöker göra och innerst inne är medvetna om.

- Kort sagt: tänka kan ytterst få, men åsikter vill alla ha. Vad återstår då annat än att anta andras färdiga åsikter i stället för att själv bilda dem? – Då det är så det fungerar, vilken roll spelar då rösterna från hundra miljoner människor? Ungefär lika stor som ett historiskt faktum som man påträffar hos hundra historieskrivare men där det senare visar sig att alla har skrivit av någon annan, varför allt i slutändan går tillbaka på en enda persons utsaga.

[Styckeindelningen är gjord för läsbarhetens skull. Fetmarkeringarna är mina.]

Nästan liknande inlägg

• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka
• Du är övervakad – överallt, hela tiden
• Är rättvisa bedömningar bortkastad tid?

När jag säger något så enkelt som ”Sveriges statsminister bör inte förorda tortyr” så säger jag mängder av saker implicit (indirekt). Om vi gör alla påståenden explicita blir allt mycket tydligare:

• Det finns något som heter Sverige
• Sverige är ett land
• Ett land är ett område vars gränser bestämts av internationella överenskommelser
• En överenskommelse är [...]
• Sverige har en statsminister
• Statsministern är högsta ledaren för landet
• En ledare är [...]
• Tortyr är att utsätta någon för våld för att få information
• Statsministern i Sverige bör inte förorda tortyr
• Att förorda är [...]
• Och så vidare

Kort och gott: Det finns hur mycket som helst som kan sägas om denna enkla mening. Vi kan ha synpunkter på vad ”Sverige” är. Vi kan ha synpunkter på vad ”statsminister” är. Vi kan ha synpunkter på hur ”förorda” ska tolkas och givetvis vad som egentligen är ”tortyr”.

Det jag vill säga är att något som kan ses som fullkomligt självklart är något som byggs upp av väldigt många förutfattade meningar. Allt vi gör och allt vi säger bygger på dessa fördomar. Allt detta kallar vi för presuppositioner och det är sådant man säger (indirekt) samtidigt som man yttrar något annat påstående.

Varför man måste känna till presuppositioner

Det finns flera anledningar till att man tydliggör presuppositioner på detta sätt. Det viktigaste skälet är att det kan utgöra felslut (argumentationsfel), och det innebär i grund och botten att man bygger upp argument som vilar på en mycket instabil grund. Alla människor använder presuppositioner och det är helt enkelt en del av den rådande tidsandan. (Det är därför andra kulturer har så ”konstiga” idéer.)

För en rasist är det självklart att hudfärg avgör värdet på en människa. Deras presupposition är alltså att hudfärg är kopplat till värde, och att blek hud av någon anledning skulle vara bättre. (Den bleka huden beror på avsaknaden av melanin, som produceras ju mer sol som finns närvarande. Ju mindre sol, desto blekare hud. Inget märkvärdigt egentligen.)

Detsamma gäller elementära saker som att man ska ta hand om varandra. Det finns egentligen inget stöd för detta – rent filosofiskt*. Både du och jag tycker förmodligen att man bör ta hand om de svaga och hjälpa dem, men att många människor tycker likadant betyder inte att det skulle vara rätt eller korrekt. Det är fortfarande en fråga om presuppositioner.

Inom retoriken tar man hänsyn till presuppositioner genom doxa (grekiska för förväntning). Doxa är vad man i dagligt tal skulle kalla opinionsläget, det vill säga vad majoriteten av människorna i Sverige tycker. Doxa är alltid fyllt med presuppositioner, och för att övertyga måste man alltid utforma budskap som går i linje med doxa. Därmed är det lätt att förstå varför olika kulturer svarar olika beroende på budskapet som presenteras.

Om man ska argumentera mot doxa (och därmed vad majoriteten av människor tycker) så måste man också slå undan pelarna på det fundamentet som utgör presuppositionerna. Om vi ska ta exemplet med tortyr igen så måste man alltså upplösa någon av fördomarna för att få igenom sitt budskap om att tortyr är eftersträvansvärt.

Så kan man undergräva presuppositioner:

• ”Visst, Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men nu förordar han inte utan han säger bara att det är ett alternativ bland många.”
• ”Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men vad är egentligen Sverige? Är det folket eller är det landsgränserna?”
• ”Tortyr ska ju ingen åstadkomma, men vad är tortyr? Att slå någon är nödvändigt för att få fram information och det kan knappast vara dåligt att offra en för att skydda hundra.” (Värt att notera är att USA kallar sin tortyr för ”förhöjd förhörsteknik”.)

Alla exempel ovan attackerar olika presuppositioner i det ursprungliga påståendet och appellerar till andra presuppositioner. Den första ifrågasätter ordet ”förordar” och omdefinierar detta. Det andra påståendet försöker göra sken av att Sverige är för svårdefinierat för att över huvud taget prata om tortyr i Sveriges namn (en dålig strategi i min mening). Den tredje och sista punkten försöker helt och hållet omdefiniera tortyr och mena att det som folk tror är tortyr inte alls är tortyr. Allt reduceras till en maktkamp på en språklig nivå, eftersom det är via språket vi uppfattar och definierar omvärlden.

Den uppmärksamma läsaren inser att detta även kan kopplas till statusläran, som enkelt uttryckt är ett sätt att analysera motargument och bedöma vad som är kärnfrågan.

Vad kan vi då lära av detta? Att alla använder presuppositioner hela tiden. Du också. Vissa presuppositioner måste man konstant försvara. (Som till exempel jag, som försvarar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och personlig integritet.) Alla saker som man tar för givna är alltså inte alls självklara. Studerar man retorik eller logik så inser man det ganska snabbt, det finns alltid två sidor av myntet, om inte fler, och det du tror är självklart är egentligen sådant du helt enkelt inte reflekterat över.

Det är också därför man måste försvara demokratin och mänskliga rättigheter varthän de än attackeras. Mänskliga rättigheter är inget man får på ett silverfat och sedan behåller i all evighet. Det är något man upprätthåller. Tänk på det. Den subtila skillnaden är avgörande för om vi har demokrati eller diktatur.

* Här förenklar jag. Jag försvarar en filosofi som faktiskt förordar att man har skyldigheter om att ta hand om andra människor, men för artikelns skull så kan vi ju lämna det därhän.

Liknande inlägg

• Ateism är inte en annan slags tro – det är avsaknaden av tro
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så