En föreställning jag stött på vid några tillfällen (i synnerhet via populärkulturen) är att det är meningen med livet man studerar inom filosofi. Nu har jag förvisso aldrig studerat en enda poäng filosofi, men däremot är jag begåvad med två ögon och en Billy bokhylla. Jag har aldrig någonsin stött på frågan om livets mening i filosofin. Inte ens i närheten. Och varför skulle man det?

Vad jag däremot har stött på är sådant som kan verka banalt: Vad är tid? Vad är kunskapens natur? Hur bör vi handla och agera? Hur bör samhället utformas? Vad är skillnaden mellan vetenskap och det som inte är vetenskap? Vilka typer av argument finns det? Den typen av frågor. Abstrakta och konstiga.

Meningen med livet är en till synes meningslös fråga på många sätt. Bland annat därför att den förutsätter något den ännu inte har visat, nämligen den att det finns en mening med livet. Det är som frågan ”Har du slutat slå din fru?”. Det är en felaktig fråga ur två synpunkter, nämligen den att den förutsätter att personen slår sin fru, och därefter frågar om han eller hon har slutat med det. Samma sak är det med meningen med livet.

Vi kan lika väl fråga oss ”Varför är meningen med livet att äta sylt?”. Den som avfärdar den frågan med hänvisning till att ingen har visat att syltätande är livets mening, har förstått att man inte kan baka in påståenden i frågan. Men då får man också ifrågasätta det första påståendet, att det faktiskt existerar en mening med livet. Jag har ännu inte sett någon demonstrera att det existerar en mening med livet.

Människan är meningssökande i den mening att vi försöker ge mening åt vardagen för att strukturera upp världen. Det är inte bara saker som händer för att slumpen dikterar det (notera att jag använder ”dikterar” som metafor). Det är uttänkt enligt en grandios plan som vi får reda på när vi dör. Här kan man förstås ana religionens rötter och det mesta där är förstås ogrundat trams baserat på döda fältherrar med vanföreställningar av aldrig tidigare skådad dignitet.

Att vi människor letar efter mönster där de inte finns några, är egentligen något psykologin bäst besvarar och det lämnar vi därhän i denna text (annars, se exempelvis Just world hypothesis).

Men, åter till frågan. Frågan om vad som är meningen med livet är därför ingen fråga alls, utan ett påstående som ännu inte getts några skäl att ta på allvar. Det vi i stället bör göra är att söka oss till andra ämnen än filosofi för svar. Personligen föredrar jag musik och ”tänkvärda citat”, medan poesi eller dikter kan tilltala någon annan. Det är dock på sin plats att poängtera att detta inte ger några definitiva eller absoluta svar på frågan, utan snarare vad som är viktigt för dig. Och det ska man på inga sätt underskatta.

Meningen med livet för dig, är en högst reell fråga som man bör ta på allvar. Vi har begåvats med livet (återigen, en metafor – vi människor är produkten av evolution, inte någon magisk fascist som lever i skyn) och vi bestämmer själva över hur vi vill disponera livet. Därför är introspektion, att söka inom sig själv, en god metod för att finna den subjektiva meningen med livet.

Ja, gott folk. Så är det. Sitt nu inte här och slösa bort din tid, utan gör det du tycker är kul. Själv lyssnar jag på musik i skrivande stund.

Liknande inlägg

• ”Kan man åberopa religion är omskärelse helt plötsligt en rättighet”
• Vad tusan är filosofi egentligen?
• Felslut diskuteras i filosofiska rummet

Nästan liknande inlägg

• Tycker du kvotering är en bra idé? Kanske du ska växa upp.
• Socialdemokraterna motsätter sig bloggregistrering
• Skyldig till motsatsen är bevisad, enligt svenska krönikörer

Liknande inlägg

• House panel approves broadened ISP snooping bill | Privacy Inc. – CNET News
• SKorea: Alleged Hacking Attack Hits Internet Users : NPR
• Mark Klamberg: EU-kommissionen utesluter alternativ till masslagring

Nima Dervish beskriver denna märkliga inställning på bästa tänkbara sätt i debattartikeln Jämtin spelar SD i händerna på Svenska Dagbladet. Följ Nimas blogg för övrigt, allt han skriver är läsvärt och klarsynt.

Så här skriver han i sin debattartikel:

Jämtin slänger sig med ordet ”multikulturellt” men tycks inte förstå dess innebörd. Om hon var intresserad av multikultur (och inte monokultur med tillägg; bikultur) hade hon tänkt på alla de kulturer, religioner och folkslag som finns i Sverige: buddhister firar Vesakha, hinduer, jainister och sikher firar Diwali, wiccaner firar Samhain, konfucianer firar Konfucius födelsedag, assyrier firar Kha b-Nisan, bahaier firar Ridvan, zoroastrier, iranier, afghaner och kurder firar Noruz/Newroz, romer firar Ederlezi, judar firar Jom kippur och samer firar sin nationaldag – de tre sistnämnda är för övrigt officiella svenska minoriteter.

I dag, lördag, tog Carin Jämtin tillbaka sitt påstående och beklagar sig samtidigt över folks negativa inställning till islam. Det är ju ett ytterst märkligt påstående att ett neutralt samhälle (även mot islam) måste tolkas som någon slags fientlighet mot islam.

Multikulturalism ska inte innebära att man bejakar alla religioner och kulturers viljor. Det ska innebära att alla religioner och kulturer har samma möjligheter. Precis som Nima Dervish säger.

Liknande inlägg

• Är bokbål av koranen något som bör hindras?
• Islam. För den som är emot kränkandet av symboler.
• Säg hej då till din yttrandefrihet

Att tro på Gud är en tro. Ateism, att inte tro på Gud, är också en tro. Är det så?

Ofta förekommer samma missupfattning: ”Att inte tro på gudar är också en form av tro” eller ”jag är agnostiker” på frågan om de tror på Gud.

Teism betyder gudstro. Ateism kommer från grekiskan och betyder ingen gudstro. Att inte ha någon tro är inte detsamma som att ha en annan slags tro. Den som är arbetslös har inte ett annat slags jobb, lika lite som den som inte samlar på frimärken har en annan slags hobby. Ateism är alltså en avsaknad av tro.

Dikotomin är troende eller icke-troende. Om du tror på Gud så är du teist. Allt annat, inklusive ”jag vet inte”, är detsamma som ateism. En del människor tror att man antingen är teist, agnostiker eller ateist, där agnostiker är ett ödmjukt ställningstagande mitt emellan när man ännu inte bestämt sig. Men det är en annan epistemisk fråga. För det du tror behöver inte hänga ihop med vad vi anser är möjligt att veta. Vi kan exempelvis inte veta om det finns människor som bor under månens yta, men vi kan däremot ha en tro om hur det förhåller sig.

Dessa två frågor (tro och vetande) kan ställas upp i en matris som ger oss fyra alternativ:

Man kan alltså vara både agnostiker och ateist samtidigt. Eller agnostiker och teist.

Vad är skillnaden på tro och vetande?

Nu ska vi prata om kognitiv tro, vad som faktiskt är sant. Religiös tro kommer strax.

Allt vi vet är en tro – men all tro är inte vetande. Det är en oerhört viktig distinktion att komma ihåg. Man kan lite förenklat säga att det krävs tre faktorer för att säga att man vet att X är sant:

• X är faktiskt sant
• man är övertygad om att X är sant
• man har goda skäl att tro att X är sant

Att veta något innebär alltså att man försanthåller något som man har goda skäl att tro på. Den här texten är exempelvis skriven av mig (en människa) och inte en ödla. Du kan med enkelhet säga att du ”vet” det, dels eftersom mitt namn står undertecknat och dels eftersom du har erfarenhet av människor som skriver texter (men väldigt liten erfarenhet av författande ödlor).

Religiös tro är dock lite annorlunda. Här handlar det inte om en kognitiv tro utan om en religiös sådan. Det innebär att man tror i avsaknad av, eller i konflikt med, bevis. Mest tydligt blir det om vi använder de engelska termerna:

• Faith. En religiös tro utan anspråk på sanning. ”Jag tror George W. Bush är en ödla från yttre rymden.”
• Believe. En kognitiv tro med anspråk på sanning. ”Jag tror solen kommer gå upp i morgon också eftersom den alltid gjort det.”
• Think. Det mer vardagliga begreppet när vi använder tro väldigt brett. ”Jag tror jag ska äta fisk till lunch.”

Om vi använder ordet pysslingar kan man tro på dessa på två sätt:

• Man kan ha en kognitiv tro om att pysslingar faktiskt existerar (om motbevis presenteras så är tron inte längre berättigad – man måste alltså ändra sin tro).
• Man kan ha en religiös tro att pysslingar existerar (om motbevis presenteras spelar det ingen större roll, eftersom man tror oberoende av bevis för eller emot).

”Man kan inte veta om Gud finns – därför tror jag”

Vet du om enhörningar inte existerar?

Vet du om pysslingar inte existerar?

Vet du om drakar inte existerar?

Du kan förmodligen inte veta om dessa varelser finns, men du väljer troligtvis inte att tro på dem ändå. Men de flesta människor ”vet” att det inte finns några enhörningar. Och när man i det fallet pratar om vetande handlar det inte om ett hundraprocentigt belägg för deras icke-existens i en kognitiv tro.

I stället handlar det om ett språk som är bundet till vardagen. Jag säger emellanåt att jag vet att det inte finns enhörningar. Men om vi ska prata strikt epistemologi (kunskapsteori) så är saken den att jag inte alls vet det. Det handlar dock om två olika språk (vardagsspråk och filosofiskt språk) som man måste vara medveten om.

Varför jag säger att jag ”vet” att enhörningar inte existerar är ju, som du förmodligen redan vet, att vi genom sagoböcker konstruerar mängder med låtsatsväsen hela tiden och det vore en omöjlighet att tro på allt som går att påstå. Dessutom vet vi mer om hur hjärnan fungerar och vilka psykologiska effekter som kan bedra oss, som till exempel att människan tolkar in mönster i slumpen trots att det saknas mönster.

När du säger att du vet att enhörningar inte existerar gör du förmodligen det med mycket av denna bakgrundskunskap. Du stämmer av påståendet om enhörningar med allt du känner till sedan tidigare och kommer fram till slutsatsen: ”Nej, det finns nog inga enhörningar. Ingen har hittat ett skelett eller tagit någon bild av en enhörning, så det finns just nu inget berättigande att tro på dem. Men om det dyker upp skelett, så ändrar jag mig.”

”Ateism är också ett försanthållande”

Det här citatet brukar klassas som ett sätt att säga att om man tror på Gud så försanthåller man att Gud existerar. Således, om man inte tror att Gud existerar, försanthåller man inte påståendet att Gud inte finns? Inte nödvändigtvis.

Tror att Gud existerar: Teist.

Tror att Gud inte existerar: Ateist.

Avfärdar Guds-begreppet helt och hållet: Ateist.

Bryr sig inte: Ateist.

Kort och gott: Ateism är allt annat än en tro på en Gud, inklusive påståendet ”jag vet inte”. Det kan vara ett försanthållande (”Gud finns absolut inte”) men det behöver inte vara det (”Jag avfärdar det Gudsbegreppet som du presenterar”).

”Ateism är en livsåskådning/religion”

Nej, det är ett ställningstagande i en enda fråga och ingenting mer. Man säger helt enkelt att man inte tror på gudar. Buddhister är som bekant ateister men deras livsåskådning är buddhism och ingenting annat. Det finns inga doktriner eller dogmer att rätta sig efter inom ateism. Det enda ateister är överens om är att de avfärdar påståendet ”Gud finns”. Det brukar ofta blandas ihop med humanism, och det är en livsåskådning. Men alla ateister är inte heller humanister.

”Om man tror på Gud är man religiös”

Det är också värt att poängtera att ateism och teism inte säger något om man är religiös eller ej (även om de ofta går hand i hand). Buddhister är religiösa, men fortfarande ateister. Likaså finns det de som inte är religiösa men ändå tror på någon form av ”högre väsen” som de ofta ikläder begreppet Gud, utan att identifiera sig med någon religion.

Och apropå gudar i plural. Common Sense Atheism har satt ihop en lista med över 2 800 gudar (även God Checker har kartlagt över 3 000 gudar och övernaturliga väsen). De flesta religiösa människor jag känner är ateister till 2 799 av dessa gudar, men har valt att lämna kvar en gud. Varför då? När du som teist förstår varför du förkastar dessa 2 799 gudar så förstår du samtidigt varför jag som ateist förkastar din gud.

Liknande inlägg

• Vad har du för fördomar?
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så