”I was offended and I have rights!” So what? Be offended. Nothing happens. You’re an adult. Grow up. Deal with it!

”I want to live in a democracy but I never wan’t to be offended again.” Well, then you’re an idiot.

Tack till @ungraveity för tipset.

Liknande inlägg

• Att kalla någon kränkt är… kränkande
• ”Det kränker mig” är inte samma sak som ”det är kränkande”
• ”Ingen har rätt att leva utan att bli upprörd”

Liknande inlägg

• Vad händer om man blir kränkt? Man blir kränkt.
• ”Det kränker mig” är inte samma sak som ”det är kränkande”
• ”Ingen har rätt att leva utan att bli upprörd”

(Via 9gag.com)

Liknande inlägg

• Vad händer om man blir kränkt? Man blir kränkt.
• Att kalla någon kränkt är… kränkande
• ”Ingen har rätt att leva utan att bli upprörd”

(Via New Humanist)

Liknande inlägg

• Vad händer om man blir kränkt? Man blir kränkt.
• Att kalla någon kränkt är… kränkande
• ”Det kränker mig” är inte samma sak som ”det är kränkande”

I ett fritt samhälle hör känslan av kränkthet till normaltillståndet. Vi har rätt att ge svar på tal, men inte rätt att förbjuda själva talet. Därför kan den islamistiska vreden mot Muhammedbilderna inte hanteras genom eftergifter, skriver filosofiprofessorn Per Bauhn.

Det är ingressen på debattartikeln som Per Bauhn, professor i praktisk filosofi (och en av mina favoritfilosofer till råga på allt), skriver i Svenska Dagbladets brännpunkt.

Här kommer ett intressant stycke om att ta hänsyn till människor som blir kränkta, vilket jag gick in på lite i min egen artikel häromdagen:

Hänsynsargumentet måste emellertid nagelfaras hårt, eftersom det ytterst är utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter som står på spel. Till att börja med måste vi tillåta oss att ifrågasätta argument om kränkthet som sådana. Vem som helst kan känna sig kränkt av vad som helst.

I Schweiz kände man sig till exempel kränkt av islams synliga närvaro och röstade för ett förbud mot minareter. I Frankrike kommer kanske burkan att gå samma väg – också därför att en sekulär majoritet känner sig just kränkt och utmanad av en islamistisk klädkod.

Detta är den subjektiva kränkthetens paradox. Muslimer kan vara kränkta av Muhammed som rondellhund och icke-muslimer kan vara kränkta över muslimers klädkod. Således, om vi ska visa hänsyn och inte rita rondellhundar måste muslimer i samma utsträckning byta klädkod. Min frihet slutar där din frihet börjar. Vi har därför inte rätten att påtvinga våra övertygelser på någon annan, i synnerhet inte när de är två arbiträra värden i ett paradigm av flera.

Bauhn fortsätter:

Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun.

Då frihet är ett av de mest basala intrinsikala värdena som existerar trumfar det subjektiva upplevelser av kränkthet vilken dag som helst. Om vi fråntar människor deras rätt till frihet (i det här fallet frihet från tvång, då frihet per se är ett komplext filosofiskt begrepp) fråntar vi dem också möjligheten att opponera sig när de är kränkta. Det är ytterligare en av paradoxerna.

Jag är glad över att muslimer som flytt från andra länder kan komma hit och utnyttja sin yttrandefrihet. Jag hoppas att alla ska inse värdet av denna rätt. Men som med alla rättigheter existerar den enbart om den utnyttjas. Att ”visa hänsyn” kan man göra mot Ahmadinejad också, men det är det få som förespråkar.

Liknande inlägg

• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka
• Vad händer om man blir kränkt? Man blir kränkt.
• ”Kan man åberopa religion är omskärelse helt plötsligt en rättighet”