(Via New Humanist)

Liknande inlägg

• ”Vi måste ifrågasätta argumentet om kränkthet som sådan”
• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka
• Är det skillnad på FRA-lagen och viljan att hänga ut sitt privatliv?
• Kd vill betygsätta elevers fritid

I ett fritt samhälle hör känslan av kränkthet till normaltillståndet. Vi har rätt att ge svar på tal, men inte rätt att förbjuda själva talet. Därför kan den islamistiska vreden mot Muhammedbilderna inte hanteras genom eftergifter, skriver filosofiprofessorn Per Bauhn.

Det är ingressen på debattartikeln som Per Bauhn, professor i praktisk filosofi (och en av mina favoritfilosofer till råga på allt), skriver i Svenska Dagbladets brännpunkt.

Här kommer ett intressant stycke om att ta hänsyn till människor som blir kränkta, vilket jag gick in på lite i min egen artikel häromdagen:

Hänsynsargumentet måste emellertid nagelfaras hårt, eftersom det ytterst är utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter som står på spel. Till att börja med måste vi tillåta oss att ifrågasätta argument om kränkthet som sådana. Vem som helst kan känna sig kränkt av vad som helst.

I Schweiz kände man sig till exempel kränkt av islams synliga närvaro och röstade för ett förbud mot minareter. I Frankrike kommer kanske burkan att gå samma väg – också därför att en sekulär majoritet känner sig just kränkt och utmanad av en islamistisk klädkod.

Detta är den subjektiva kränkthetens paradox. Muslimer kan vara kränkta av Muhammed som rondellhund och icke-muslimer kan vara kränkta över muslimers klädkod. Således, om vi ska visa hänsyn och inte rita rondellhundar måste muslimer i samma utsträckning byta klädkod. Min frihet slutar där din frihet börjar. Vi har därför inte rätten att påtvinga våra övertygelser på någon annan, i synnerhet inte när de är två arbiträra värden i ett paradigm av flera.

Bauhn fortsätter:

Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun.

Då frihet är ett av de mest basala intrinsikala värdena som existerar trumfar det subjektiva upplevelser av kränkthet vilken dag som helst. Om vi fråntar människor deras rätt till frihet (i det här fallet frihet från tvång, då frihet per se är ett komplext filosofiskt begrepp) fråntar vi dem också möjligheten att opponera sig när de är kränkta. Det är ytterligare en av paradoxerna.

Jag är glad över att muslimer som flytt från andra länder kan komma hit och utnyttja sin yttrandefrihet. Jag hoppas att alla ska inse värdet av denna rätt. Men som med alla rättigheter existerar den enbart om den utnyttjas. Att ”visa hänsyn” kan man göra mot Ahmadinejad också, men det är det få som förespråkar.

Liknande inlägg

• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka
• ”Dra inte alla muslimer över samma kam! De blir kränkta!”
• Pakistan censurerar Facebook på grund av Muhammedbilder
• 20 maj 2010 är Draw Muhammed Day

Sju personer är gripna för att ha planerat mörda Lars Vilks som ritade profeten Muhammed som rondellhund. Via Mjömark hittar jag följande debatt om ämnet i programmet Efter tio som gick på TV4 i morse den 10 mars:

Jag ska kommentera några vanliga invändningar. De nämns ytligt i programmet, men jag tar min utgångspunkt huvudsakligen från det offentliga samtalet snarare än någon partikulär diskussion.

”Muslimer blir kränkta av publiceringen”

Det är ett trivialt påstående vi förmodligen alla kan hålla med om (det räcker ju faktiskt med två kränkta muslimer för att man ska kunna prata om muslimer i plural, även om frasen säkert konnoterar mer än så). Undertexten i den här meningen är dock att publiceringen av Muhammed som rondellhund därav skulle vara oberättigad. Alltså, om någon blir kränkt av X, bör detta X inte publiceras. Här finns det många invändningar, men jag ska belysa i huvudsak två:

Den första invändningen är att det finns många saker man kan bli kränkt över. En godtycklig social grupp kan bli kränkt över en polariserande social grupps åsikter. Ett fullt stringent argument vore därför att man skulle låta bli att publicera uppgifter som kunde kränka över huvud taget. Detta är förstås absurt eftersom det skulle leda till att yttrandefriheten inte skulle existera.

Jag har argumenterat med infödda svenskar som hävdar att islam har en särställning och ska behandlas annorlunda än andra religioner. Något argument till detta påstådda sakförhållande har jag däremot inte fått, mer än att man ska vara tolerant. Att vara tolerant är inte ekvivalent med att hålla käften, utan snarare att faktiskt visa tolerans mot yttrandefriheten och alla människors rätt att de facto uttrycka sig enligt denna rätt.

Den andra invändningen mot att underlåta publicering är att islam eller profeten Muhammed är abstrakta värden. Endast kränkning av individer kan anses vara orättfärdig. Ty om valfri social grupp kan definiera ett antal värden som inte får kränkas, kan jag likaledes sätta upp ett godtyckligt värde som jag inte anser får kränkas (och försöka åberopa religionsfrihet).

Om vi skulle kritisera scientologer för deras abstrakta värden, såsom thetaner eller den intergalaktiska rymdhärskaren Xenu, skulle förstås ingen bry sig det minsta eftersom det är ett originellt korkat påhitt. Alla vet att scientologin är en destruktiv sekt vars existens motiveras av profit, men det är icke desto mindre samma typ av kritik mot de båda religionerna. Vi gör helt enkelt en åtskillnad mellan olika värden som olika fina, men vars följder ligger på samma nivå.

Om man inte bör karikera Muhammed som rondellhund därför att muslimer känner sig kränkta, bör man heller inte karikera Xenu om scientologer känner sig kränkta. Att hävda något annorlunda vore att ge islam en särställning, vilket förvisso redan gjorts på FN-nivå, men det är icke desto mindre ett ogiltigt argument.

Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.

”Eftersom islamister får vatten på sin kvarn borde inte rondellhunden publicerats”

Det heter också att ”publiceringen spelar islamisterna direkt i händerna”. Det är ett märkligt resonemang att något som gynnar islamister automatiskt skulle vara fel. Det är lätt att upptäcka det absurda om vi gör en analogi till en trivial vardagsföreteelse:

1. Det som gynnar islamister är fel.
2. Mat gynnar islamisters hälsa och välmående.
3. Alltså är mat fel.

Invändningen mot detta är förstås att publiceringen inte är någon isolerad händelse, utan har konsekvenser även flera år senare. Det är ett annat typ av konsekventialistiskt resonemang som går ut på att konsekvenserna av handlingarna ska utröna om handlingen var befogad eller inte. Det vill säga, om många människor blir kränkta var handlingen fel. Men då är återigen jämförelsen till Xenu inte långt borta.

Att hävda att man inte får publicera en teckning genom att appellera till de konsekvenser som kan tänkas uppstå, i synnerhet våld, är därför ett logiskt felslut av stora mått. Om jag ritar en teckning som leder till att jag får ett pris på mitt huvud vore mordhotet förstås inget argument mot teckningen.

Att publiceringen på något vis skulle undergräva toleransen eller förståelsen mellan muslimer och icke-muslimer är heller inget vidare gott argument. Problemet i det fallet är att människor i allmänhet generaliserar från enskilda händelser. Det vill säga, om en islamist mordhotar en konstnär så når man slutsatsen att ”muslimer är våldsamma” vilket förstås är rent nonsens. Att vi människor däremot generaliserar från anekdoter har med vissa evolutionära förklaringar att göra, och då måste man förklara varför en sådan generalisering är ett felslut och därmed ogiltigt.

För om man kan hävda att publiceringen leder till att folk gör felaktiga generaliseringar om muslimer (vilket leder till intolerans) och därmed är felaktig, kan man lika väl hävda att förståelsen för orsakssamband är bristande och vi måste därför lägga större vikt vid att utbilda människor i rationellt och kritiskt tänkande.

Skillnaden är att den förstnämnda metoden syftar till att undertrycka information eftersom människor ”inte kan hantera den” medan den sistnämnda syftar till att kritiskt granska informationen därför att människor är rationellt kapabla till att göra så.

Jag är för en yttrandefrihet där man tillåts yttra sig utan att tänka på vilka abstrakta värden människor kan tänkas identifiera sig med, och därmed känna sig kränkta. Är du?

Läs också

• Välkommen till verkligheten. I Sverige har vi yttrandefrihet. (Länk till min andra blogg)
• Säg hej då till din yttrandefrihet
• ”Alla ska väl känna en berusande frihetskänsla?”

(Tack för att du läste ända hit. Jag noterar att det är exakt ett år sedan jag skrev om FN-resolutionen som ger islam en särskild juridisk ställning, vilket är lite ironiskt.)

Liknande inlägg

• ”Dra inte alla muslimer över samma kam! De blir kränkta!”
• ”Vi måste ifrågasätta argumentet om kränkthet som sådan”
• Pakistan censurerar Facebook på grund av Muhammedbilder
• 20 maj 2010 är Draw Muhammed Day

Låt oss skilja på två saker.

FRA-lagen är ofrånkomlig och tvingande för hela det svenska folket, så länge de stipulerade kriterierna uppfylls för den digitala kommunikationen (att den passerar över landets gräns med mera).

Att lägga ut pinsamma bilder och berättelser om sig själv är däremot frånkomligt och icke-tvingande.

Dessa två aspekter går inte att negligera i frågan om personlig integritet eller kalla dubbelmoral. Människor har en rätt att lägga ut vilken information de vill om sig själva. Att denna rätt föreligger, kan inte översättas till att de oundvikligen ska.

Det förefaller sig så att de som är villiga att ge upp sitt privatliv i större utsträckning än de som inte vill det, inte kan sätta ribban för vad som ska vara tillåtet i ett öppet samhälle. Det må bli en norm, men inte nödvändigtvis en norm man genom statligt tvång ska rätta sig efter.

Om vi ställer upp argumentet som en syllogism får den följande modell:

1. Integritetsintrång är avhängigt den person som delar med sig mest av sitt privatliv.
2. Person A delar med sig allt om sitt privatliv.
3. Alltså är FRA-lagen ett marginellt intrång i den personliga integriteten.

Synliggör man resonemanget på detta vis upptäcker man snabbt relativismen. Att det finns flera tusen exhibitionister som inte låter sig avskräckas av konsekvenserna med övervakning ger knappast något gott incitament till varför ett intrång i hela folkets privatliv skulle vara motiverat. Det är som att motivera en invasion med att ”alla andra gör ju det”.

Alla människor vill inte vara nudister bara för att det finns nudiststränder. Så länge det är frånkomligt och icke-tvingande kan man inte kalla icke-nudister dubbelmoraliska om det samtidigt finns nudister. Det är en falsk dikotomi som syftar till att dela in världen i två delar, varpå man förklarar den ena ogiltig och automatiskt korar den andre som vinnare.

Alla har rätt till ett privatliv. Men det innebär inte nödvändigtvis att alla måste nyttja den rätten. Och nyttjar man inte den rätten, finns det inget som säger att privatlivet automatiskt ska kränkas.

Läs fler som kommenterat SvD:s kolumn:

• Vi måste nog räta ut ett och annat här…
• Öppenhet på nätet och den personliga integriteten
• Integritet

Liknande inlägg

• ”Ingen har rätt att leva utan att bli upprörd”
• ”Vi måste ifrågasätta argumentet om kränkthet som sådan”
• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka