En föreställning jag stött på vid några tillfällen (i synnerhet via populärkulturen) är att det är meningen med livet man studerar inom filosofi. Nu har jag förvisso aldrig studerat en enda poäng filosofi, men däremot är jag begåvad med två ögon och en Billy bokhylla. Jag har aldrig någonsin stött på frågan om livets mening i filosofin. Inte ens i närheten. Och varför skulle man det?

Vad jag däremot har stött på är sådant som kan verka banalt: Vad är tid? Vad är kunskapens natur? Hur bör vi handla och agera? Hur bör samhället utformas? Vad är skillnaden mellan vetenskap och det som inte är vetenskap? Vilka typer av argument finns det? Den typen av frågor. Abstrakta och konstiga.

Meningen med livet är en till synes meningslös fråga på många sätt. Bland annat därför att den förutsätter något den ännu inte har visat, nämligen den att det finns en mening med livet. Det är som frågan ”Har du slutat slå din fru?”. Det är en felaktig fråga ur två synpunkter, nämligen den att den förutsätter att personen slår sin fru, och därefter frågar om han eller hon har slutat med det. Samma sak är det med meningen med livet.

Vi kan lika väl fråga oss ”Varför är meningen med livet att äta sylt?”. Den som avfärdar den frågan med hänvisning till att ingen har visat att syltätande är livets mening, har förstått att man inte kan baka in påståenden i frågan. Men då får man också ifrågasätta det första påståendet, att det faktiskt existerar en mening med livet. Jag har ännu inte sett någon demonstrera att det existerar en mening med livet.

Människan är meningssökande i den mening att vi försöker ge mening åt vardagen för att strukturera upp världen. Det är inte bara saker som händer för att slumpen dikterar det (notera att jag använder ”dikterar” som metafor). Det är uttänkt enligt en grandios plan som vi får reda på när vi dör. Här kan man förstås ana religionens rötter och det mesta där är förstås ogrundat trams baserat på döda fältherrar med vanföreställningar av aldrig tidigare skådad dignitet.

Att vi människor letar efter mönster där de inte finns några, är egentligen något psykologin bäst besvarar och det lämnar vi därhän i denna text (annars, se exempelvis Just world hypothesis).

Men, åter till frågan. Frågan om vad som är meningen med livet är därför ingen fråga alls, utan ett påstående som ännu inte getts några skäl att ta på allvar. Det vi i stället bör göra är att söka oss till andra ämnen än filosofi för svar. Personligen föredrar jag musik och ”tänkvärda citat”, medan poesi eller dikter kan tilltala någon annan. Det är dock på sin plats att poängtera att detta inte ger några definitiva eller absoluta svar på frågan, utan snarare vad som är viktigt för dig. Och det ska man på inga sätt underskatta.

Meningen med livet för dig, är en högst reell fråga som man bör ta på allvar. Vi har begåvats med livet (återigen, en metafor – vi människor är produkten av evolution, inte någon magisk fascist som lever i skyn) och vi bestämmer själva över hur vi vill disponera livet. Därför är introspektion, att söka inom sig själv, en god metod för att finna den subjektiva meningen med livet.

Ja, gott folk. Så är det. Sitt nu inte här och slösa bort din tid, utan gör det du tycker är kul. Själv lyssnar jag på musik i skrivande stund.

Liknande inlägg

• ”Kan man åberopa religion är omskärelse helt plötsligt en rättighet”
• Vad tusan är filosofi egentligen?
• Felslut diskuteras i filosofiska rummet

Tillit och rättssäkerhet kan anses vara grundläggande byggstenar i ett fungerande, demokratiskt samhälle. Och Sverige ligger högt i internationella mätningar av tillit mellan människor. Nu visar ny amerikansk och brittisk samhällsforskning att graden av medborgares tillit kan påverkas negativt av invandring från andra kulturer. Men den behöver inte göra det.

Från Filosofiska rummet i Sveriges Radio P1 den 6 februari 2011.

Gäster är socialantropologen Aje Carlbom vid Malmö högskola, religionshistorikern Anne Sofie Roald vid Malmö högskola och filosofen Per Bauhn, Linneuniversitetet.

Liknande inlägg

• Vad är meningen med livet?
• Vad tusan är filosofi egentligen?
• ”Man får inte vara rädd för att yttra sin åsikt”

Vad är filosofi?

Vad folk tror att filosofi innebär:

Vad filosofi egentligen innebär:

Det har filosoferats i tusentals år. Och filosofer har envisats med att skriva ned det. Om du på allvar tror att du kan komma med någon speciell insikt genom att sitta i solstolen utanför din sommarstuga några veckor om året bör du genast registrera din självkännedom hos Allmänna reklamationsnämnden. Först när du absorberat kunskapen från tusentals år av forskning kan du lägga till fler bitar till vishetens pussel.

Men allvarligt, vad är filosofi?

Enkelt uttryckt kan man säga att det är kärlek till visdom. Filosofi innebär inte att man tar reda på hur verkligheten är eller beter sig (det är vetenskap), utan man sysslar med att ställa frågor kring kunskapens natur, vad sanning är, vad som är rätt och fel och vad tid egentligen innebär. (Har du koll på relativitetsteorin vet du att tid är extremt komplext rent filosofiskt.)

Vad som är konst är en annan fråga, som jag själv aldrig lyckats bli klok på. Inte för att jag försökt speciellt hårt, men ändå. Om vi tar moralfilosofi som exempel, så kan man dels studera vad som är rätt eller fel (normativ etik) och dels vad som gör att något är rätt eller fel (metaetik). Man kan alltså studera frågor från flera olika perspektiv.

I mitt tycke läggs mycket fokus på namnen bakom filosofin snarare än vad de är kända för. Du har säkert hört någon besserwisser strö namn som Kant eller Aristoteles omkring sig. Men vet du vad de egentligen är kända för?

Varför studerar man filosofi? Vad blir man av det?

Förutom det uppenbara svaret (man blir filosof), så kan man forska och studera kring den här typen av frågor som visades ovan: Vad är rätt och fel? Vad är sanningens natur? och så vidare. Man kan också ställa frågan ”Varför studerar man till lärare? Vad blir man av det?” och det uppenbara svaret blir ungefär detsamma.

”Ett träd faller i skogen och ingen är där för att höra det – låter det?”

Om du pratar med en filosof och börjar din mening med ”jag har ett filosofiskt problem åt dig…” så bör du omedelbart sluta upp med det. Varför då? Det är som att försöka mästra en bilmekaniker genom att läsa högt ur ”Bygg bilar med Mulle Meck” och förklara att motorn är det längst fram som får bilen att låta ”brum brum”. Alla har redan hört det och ingen imponeras av det – i synnerhet ingen filosof som har till uppgift att lösa komplexa problem vars namn du inte ens kan stava.

Inom filosofin pratar man alltså bara om sina åsikter?

Ack, nej.

Att gödsla sina ogrundade och ogenomtänkta vanföreställningar på omvärlden kräver ingen större möda. Det vore ju dessutom ett hiskeligt slöseri med tid att upphöja den lokale byfånens grundlösa svammel till filosofi och tvingas lyssna till det.

Nej, filosofer har värderingar och positioner som stöds av vederhäftiga argument. Och dessa argument måste utformas på ett visst sätt för att vara giltiga när de sedan blir rigoröst granskade av andra filosofer. Det räcker inte med att säga påståendet ”man bör inte äta djur”, utan man måste bygga upp argument i stil med ”därför att anledning X, Y och Z”. Argumenten måste byggas upp av logik.

”Logik? Åh, men jag gillar sudoku och andra logiska spel!”

Då bör du inte gå i närheten av logik eftersom det inte har någonting med ”logiska pussel” att göra. Logik är det närmsta man kan komma matematik, och används på argument i vårt språk. En mening som ”alla huskatter är katter” kan skrivas om så att det uttrycks i logik.

Ett argument som ”Gud existerar” kan exempelvis se ut så här:

(Det är Gödels ontologiska argument, för den som är intresserad.)

För att göra saker och ting ännu värre så finns det olika logiker som man måste lära sig, precis som det finns flera olika språk. Den mest basala satslogiken kan man lära sig på en kafferast, men om man ska ägna sig åt mer avancerat huvudbry (som det ovan) krävs det några terminers studerande av logik.

Är det sådant filosofer lär sig? Ja, det är ett av grundverktygen för filosoferandet. Ungefär som hammaren för snickaren, fast hammaren är i det här fallet utrustad med granatkastare. Beroende på vad man inriktar sig på som filosof så behöver man använda sig av logik mer eller mindre. Men vem har egentligen kommit på det här med logik? Filosofer. Som ett hjälpmedel för just filosofer.

Alltså…

Att vara filosof är långt ifrån att vara en galen gubbe som antecknar sina psykedeliska bravader efter intag av magiska svampar. Det är hårt arbete med att läsa och skriva. Jag är på inget sätt filosof själv, men jag hyser stor respekt för de som arbetar med det. Jag nöjer mig på att amatörnivå plöja igenom andras verk, i synnerhet politisk filosofi, vetenskapsfilosofi och epistemologi (kunskapsteori) och sammanfatta det jag läser på något sånär begriplig svenska för andra.

Det bästa är att jag lär mig väldigt mycket. Saker och ting är inte alltid så enkla som de kan verka vid en första anblick. Filosofi ger en ingång till ett nytt och bredare tankesätt som kanske inte ger alla svar, men däremot gör dig mer kritiskt sinnad så att du ser igenom allt trams. Det finns en anledning till att kritiskt tänkande kategoriseras under ”logik” och ”filosofi”.

Liknande inlägg

• Vad är meningen med livet?
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så
• ”Kan man åberopa religion är omskärelse helt plötsligt en rättighet”

Det jag talar om är Filosofiska rummet i P1, som under söndagen diskuterar felslut, det vill säga retoriska argumentationsfel, med Andreas Anundi från bloggen Tankebrott.

Filosofiska rummet söndagen den 15 februari 2009 klockan 17:03 i P1 alltså.

Liknande inlägg

• Vad är meningen med livet?
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så