I många läroböcker, och i synnerhet på internet, florerar en vanlig missuppfattning. Nämligen den att argumentum ad hominem är ett felslut, ett slags bedrägligt argument. Men så är inte fallet.

Ad hominem är en typ av argument (modus) som riktar sig mot personen snarare än sakfrågan. Ett sådant argument kan innehålla felslut, men det blir inte ett felslut automatiskt bara för att det riktas mot en person. Vad man måste skilja på är alltså (i) ad hominem-argument och (ii) ad hominem-felslut.

Ad hominem riktar sig oftast mot motståndarens interna (koherenta) argument och kan exempelvis ta sig uttryck i fraser som ”men du sa ju tvärtom nyss?”. Ad hominem är alltid ett svagare argument, men i situationer när koherens är av betydelse är detta det mest relevanta och bästa sättet att argumentera. I pragmatisk (målorienterad) dialektik  är detta till och med rätt sätt att argumentera.

Micke: Lokaltrafiken är under all kritik. Tågen är sena eller kommer inte alls. Vi borde privatisera lokaltrafiken.

Anna: Men Micke, du är ju kommunist?

Förutsatt att det Anna säger är sant, att Micke verkligen är kommunist, så är detta ett helt legitimt ad hominem-argument utan felslut. En kommunist som förordar privatisering är minst sagt inkonsistent och det vore dumt av oss att inte påpeka det. Förutsatt att det är någon slags politisk kontext förstås.

När blir ett ad hominem ett felslut?

Det enkla svaret är, liksom hos alla andra informella felslut, är att det beror på sammanhanget. Vi måste därför analysera varje ad hominem-argument i sin kontext och titta på hur det används. Det räcker alltså inte med att konstatera att det använts för att säga att det är ett felslut.

Men det finns några enkla knep man kan ha i åtanke.

För det första måste man alltid komma ihåg att ad hominem-argument är ett svar på ett annat argument som motparten har lagt fram. Och ad hominem blir ett felslut när det presenteras som ett motargument. Det gäller både explicita och implicita argument. Ett explicit argument är sådant du säger rakt ut, medan implicita argument är sådant du säger när du begår en handling. Om du exempelvis stjäl en liter mjölk säger du genom handlingen att ”jag har rätt till en liter mjölk utan att betala”.

Det finns också olika typer av ad hominem-felslut:

• Ad hominem abusive. Ibland också kallat argumentum ad personam. Man säger att personen är ohederlig eftersom han eller hon tillhörde ett tvivelaktigt parti i sina ungdomsår. ”Du var ju med i nationalsocialistisk front!”. Man ifrågasätter exempelvis moralen och trovärdigheten, och undviker sakfrågan.
• Ad hominem circumstantial. Motpartens omständigheter gör att han eller hon har fel. En politiker som sätter sina barn i en privat skola och sedan förordar kommunal skola för alla, är ett exempel. Vi kallar då politikern för att ha ”dubbelmoral” eller vara en hycklare. Men detta säger ingenting om sakfrågan, huruvida kommunal skola är att föredra eller ej.
• Poisoning the well. Till exempel att anklaga personen för att ha en dold agenda med sin argumentation.
• Ad hominem tu quoque. Tu quoque betyder ”du också” och innebär att man slänger tillbaka påståendet på ett sätt som påminner om barn. ”Men det gjorde ju du också!” eller ”Du är inte mycket bättre du!”. Det finns dock viss tveksamhet om tu quoque över huvud taget ska kategoriseras som ett ad hominem eftersom den inte alltid svarar på ett argument, som var ett krav, utan svarar på ett annat ad hominem och därmed ”sänker” den dialektiska debatten till pajkastningsnivå (två personer som kastar glåpord på varandra ingår därmed inte i en argumentation).

Exemplet ovan med Micke och Anna skulle man kunna kalla ad hominem circumstantial. Men det är fel, eftersom det inte är ett felslut! Vi bör däremot kalla det ett circumstantial refutation för att inte blanda ihop det med felsluten.

Detta är dock, som alltid när det kommer till retorik och argumentationsteori, en kraftig förenkling. Det finns underkategorier till dessa typer som organiseras i argumentationsscheman, vilket gör det hela mer komplicerat med ett 15-tal olika typer av ad hominem-argument. Antalet beror också på vilken filosof eller retoriker man frågar och vilket perspektiv man tar (jag själv förordar pagmatisk informell logik). Men det viktigaste är ändå att vi inte ropar ”felslut!” så fort någon presenterar ett ad hominem-argument.

Fler missuppfattningar: non sequitur

När vi ändå är inne på ämnet kan jag även säga några ord om non sequitur. Detta begrepp brukar också, felaktigt, utpekas som ett enskilt felslut. Kort och gott betyder non sequitur ”det följer inte” på latin och denna översättning tycks kunna vara upprinnelsen till missuppfattningen.

Non sequitur är en kategori av felslut, nämligen alla formella felslut. Det finns bara två kategorier av felslut, nämligen formella och informella.* Ett formellt felslut är oberoende av språket (vilket innebär att man helt kan byta ut argumentet mot logiska symboler - precis som matematik) medan informellt felslut är beroende av språket (man måste läsa själva argumentet i sin kontext).

Och då blir det ganska klart varför just att alla formella felslut är non sequitur eftersom de, per definition, inte följer av premisserna. Det blir än mer uppenbart när non sequitur tolkas ”slutsatsen följer inte ur premisserna” vilket bara gäller just formella argument.

Någon som säger att du ”begått ett non sequitur” i en debatt är i själva verket motsvarigheten till en domstol som dömer dig till två månaders fängelse för ”brott i brottsbalken”. Lite väl intetsägande, eller hur?

Andra konstigheter

Genom internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet florerar det också andra typer av förenklingar. Till exempel den här ”hierarkin av oenighet” (Hierarchy of Disagreement) av datorprogrammeraren Paul Graham.

Vad den är tänkt att visa är en normativ värdering av vad som är bra argument, vilket han menar behövs för att kategorisera och förstå internetdiskussioner. Att vederlägga den centrala tesen räknas som ”bäst” (längst upp) och att kalla någon invektiv är sämst (längst ned).

Dessa simplistiska modeller är förstås trevliga att skicka vidare när de stödjer den egna saken (alltså confirmation bias), men de är desto mer tveksamma eftersom de är trams ur argumentationsteoretisk synvinkel.

Det går att visa med ett enda exempel: Om den centrala tesen är huruvida Håkan Juholt har ljugit eller ej under sin tid som partiledare, så är det just ”ad hominem” som är ”central point”. Modellen fungerar inte eftersom den inte ens förklarar vad ”central point” är, utan tar för givet att det är en objektiv fakta om omvärlden, utanför subjektet.

Med andra ord, den är inte ens koherent uppbyggd. Det är en pyramid byggd av hantverkare som återfinns på Råd och Röns svarta lista.

Varför alla dessa missuppfattningar är så ofta förekommande, tror jag vi har ett svar på.

* Naturligtvis kan man kategorisera dem på andra sätt, till exempel efter relevans och liknande som Aristoteles gjorde, men här nöjer vi oss med en enkel och senmodern indelning.

Liknande inlägg

• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så
• Vad har du för fördomar?
• Ateism är inte en annan slags tro – det är avsaknaden av tro

Jag har upprepade gånger skrivit om strukturalism, men Johan E. Johansson tyckte att jag skulle utveckla ett felslut jag tog upp i kommentarsfältet till en artikel om könsdiskriminering.

Så, här kommer en mer utförlig förklaring varför det gäller att inte låta sina fördomar styra hur man bedömer individer av människor baserat på deras (godtyckliga) grupptillhörighet.

Så här ser argumentet ut som vi ska granska:

[Argument 1]

1. Om teorin om könsmaktsordning är sann, så borde jag se färre kvinnor i bolagsstyrelser.
2. Jag ser färre kvinnor i bolagsstyrelser.
3. Alltså är teorin om könsmaktsordning sann.

Detta kan låta som ett självklart argument, i synnerhet om man redan prenumererar på en strukturalistisk idéföreställning. Men i själva verket är det ett helt felaktigt och ogiltigt formellt argument. Men för att förstå varför det är felaktigt kan det vara bra att formalisera argumentet så att vi ser dess struktur:

[Argument 2]

1. Om P, så Q.
2. Q.
3. Alltså P.

Sådär. Då vet vi hur argumentets struktur ser ut. Om vi godkänner argument med den här strukturen, så får vi också en del märkligheter som den här:

[Argument 3]

1. Om det regnar ute, så blir marken blöt.
2. Marken är blöt.
3. Alltså regnar det ute.

Om vi tittar på marken och ser att den är blöt, innebär det att det måste ha regnat? Naturligtvis inte. Vi kan mycket väl ha tvättat bilen på garageuppfarten och marken har på så vis blivit blöt. Eller kanske en olycka inträffade som innebar ett vattenläckage. Kort sagt: Vi vet att det är blött på marken, men vi kan inte vara helt säkra på orsaken.

Däremot är det så, att marken blir blöt när det faktiskt regnar. Låt oss titta på ett sådant argument i stället:

[Argument 4]

1. Om det regnar ute, så blir marken blöt.
2. Det regnar.
3. Alltså blir marken blöt.

Argument 4 är ett giltigt deduktivt argument och är faktiskt det första man får lära sig inom logiken. Det kallas modus ponens och har följande form:

[Argument 5]

1. Om P, så Q.
2. P.
3. Alltså Q.

Argument vars struktur bygger på modus ponens är alltid giltigt oavsett vad vi stoppar in för premisser (och slutsatsen är alltid sann under förutsättning att premisserna är sanna). Det går med andra ord inte att förneka ett sådant argument – någonsin.

När man ställer upp ett arguments struktur på detta vis, i detta fall en så kallad villkorssyllogism, så kallar vi första delen (”Om P”) för förled och den andra delen (”så Q”) för efterled. I modus ponens (argument 5) så bekräftar man förledet genom andra premissen. Om man däremot bekräftar efterledet i stället (argument 2), så har man gjort sig skyldig till ett felslut. Eller på ren svenska: Bara för att vi ser en effekt, kan vi inte vara helt säkra på vad som orsakade effekten.

Vi har alltså att göra med två typer av argument, det ena giltigt och det andra bara skenbart giltigt. De är ofta lätta att blanda ihop, och jag har i ärlighetens namn också gjort det vid några tillfällen, men att förstå skillnaden är fullständigt avgörande för om man kan acceptera argumentet som giltigt eller ej.

Hur vet man när något faktiskt är sant?

Nu kommer vi dock till ett stort men. Innebär det att det aldrig kan förekomma strukturell diskriminering som stämmer överens med idéen om könsmaktsordning? Naturligtvis kan det förekomma. Och det förekommer med all säkerhet. Problemet uppstår dock när man låter sina presuppositioner styra hur man ska tolka nya situationer, i synnerhet när man pratar om människor och inte naturlagar som följer samma mönster dag ut och dag in.

Nästa gång du hör något i stil med  ”här har vi en bolagsstyrelse med få kvinnor, alltså förekommer det strukturell diskriminering” så ska du tänka på att detta förvisso kan vara sant, men argumentet som sådant inte är giltigt (argument 1 och 2). Så hur tar man reda på om det faktiskt är sant?

Den romerska filosofen Seneca säger det självklara som, tyvärr, måste påpekas:

Om du dömer, utred.

Med detta sagt: Vi kan inte utifrån beskrivande statistik sluta oss till hur människor handlat i det enskilda fallet. Människor kan nämligen inte beskrivas i form av naturlagar, där A alltid efterföljs av B. Vi kan inte inducera (alltså generalisera) med så hög säkerhet.

Vi måste helt enkelt utreda varje fall för sig, oaktat våra fördomar om de människor vi ska (be)döma, precis som åklagaren måste visa varje människa skyldig. Om åklagaren lutade sig tillbaka på statistik (”romer brukar begå brott, så då har denna rom begått brott i detta fall också”) så har han i längden endast gjort sig skyldig till ett cirkelbevis: ”Romer är skyldiga därför att de brukar vara det – och romer brukar vara skyldiga eftersom vi dömer dem för brott.” På det viset får man en självuppfyllande profetia.

Om vi utreder ett enskilt fall och kommer fram till att det finns diskriminering så har vi stöd åt argument 1. Om vi kommer fram till att det fanns något annat som gjorde att utfallet blev som det blev, så har vi motstridig fakta till argument 1.

Statistik är alltså inte normativ, utan deskriptiv. Statistik kan därför inte säga hur någon kommer att handla, men däremot ge oss en viss sannolikhet hur någon kommer att handla. Och som med all sannolikhet (som bygger på induktion), så är den behäftad med osäkerhet.

Så varför är jag emot strukturalism som jag skrivit om så många gånger tidigare? Eftersom den i mångt och mycket bygger på att göra om deskriptiva utsagor till normativa. Strukturalismen är att dra alla människor över samma kam, att låta sina egna fördomar om grupper av människor gå ut över de enskilda människorna.

Så om du dömer, utred.

Liknande inlägg

• Varför ägnar sig genusforskare åt strukturell diskriminering av män?
• Tycker du kvotering är en bra idé? Kanske du ska växa upp.
• Till individens försvar: En kritik mot kollektiviseringar av människor

När jag säger något så enkelt som ”Sveriges statsminister bör inte förorda tortyr” så säger jag mängder av saker implicit (indirekt). Om vi gör alla påståenden explicita blir allt mycket tydligare:

• Det finns något som heter Sverige
• Sverige är ett land
• Ett land är ett område vars gränser bestämts av internationella överenskommelser
• En överenskommelse är [...]
• Sverige har en statsminister
• Statsministern är högsta ledaren för landet
• En ledare är [...]
• Tortyr är att utsätta någon för våld för att få information
• Statsministern i Sverige bör inte förorda tortyr
• Att förorda är [...]
• Och så vidare

Kort och gott: Det finns hur mycket som helst som kan sägas om denna enkla mening. Vi kan ha synpunkter på vad ”Sverige” är. Vi kan ha synpunkter på vad ”statsminister” är. Vi kan ha synpunkter på hur ”förorda” ska tolkas och givetvis vad som egentligen är ”tortyr”.

Det jag vill säga är att något som kan ses som fullkomligt självklart är något som byggs upp av väldigt många förutfattade meningar. Allt vi gör och allt vi säger bygger på dessa fördomar. Allt detta kallar vi för presuppositioner och det är sådant man säger (indirekt) samtidigt som man yttrar något annat påstående.

Varför man måste känna till presuppositioner

Det finns flera anledningar till att man tydliggör presuppositioner på detta sätt. Det viktigaste skälet är att det kan utgöra felslut (argumentationsfel), och det innebär i grund och botten att man bygger upp argument som vilar på en mycket instabil grund. Alla människor använder presuppositioner och det är helt enkelt en del av den rådande tidsandan. (Det är därför andra kulturer har så ”konstiga” idéer.)

För en rasist är det självklart att hudfärg avgör värdet på en människa. Deras presupposition är alltså att hudfärg är kopplat till värde, och att blek hud av någon anledning skulle vara bättre. (Den bleka huden beror på avsaknaden av melanin, som produceras ju mer sol som finns närvarande. Ju mindre sol, desto blekare hud. Inget märkvärdigt egentligen.)

Detsamma gäller elementära saker som att man ska ta hand om varandra. Det finns egentligen inget stöd för detta – rent filosofiskt*. Både du och jag tycker förmodligen att man bör ta hand om de svaga och hjälpa dem, men att många människor tycker likadant betyder inte att det skulle vara rätt eller korrekt. Det är fortfarande en fråga om presuppositioner.

Inom retoriken tar man hänsyn till presuppositioner genom doxa (grekiska för förväntning). Doxa är vad man i dagligt tal skulle kalla opinionsläget, det vill säga vad majoriteten av människorna i Sverige tycker. Doxa är alltid fyllt med presuppositioner, och för att övertyga måste man alltid utforma budskap som går i linje med doxa. Därmed är det lätt att förstå varför olika kulturer svarar olika beroende på budskapet som presenteras.

Om man ska argumentera mot doxa (och därmed vad majoriteten av människor tycker) så måste man också slå undan pelarna på det fundamentet som utgör presuppositionerna. Om vi ska ta exemplet med tortyr igen så måste man alltså upplösa någon av fördomarna för att få igenom sitt budskap om att tortyr är eftersträvansvärt.

Så kan man undergräva presuppositioner:

• ”Visst, Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men nu förordar han inte utan han säger bara att det är ett alternativ bland många.”
• ”Sveriges statsminister ska inte förorda tortyr, men vad är egentligen Sverige? Är det folket eller är det landsgränserna?”
• ”Tortyr ska ju ingen åstadkomma, men vad är tortyr? Att slå någon är nödvändigt för att få fram information och det kan knappast vara dåligt att offra en för att skydda hundra.” (Värt att notera är att USA kallar sin tortyr för ”förhöjd förhörsteknik”.)

Alla exempel ovan attackerar olika presuppositioner i det ursprungliga påståendet och appellerar till andra presuppositioner. Den första ifrågasätter ordet ”förordar” och omdefinierar detta. Det andra påståendet försöker göra sken av att Sverige är för svårdefinierat för att över huvud taget prata om tortyr i Sveriges namn (en dålig strategi i min mening). Den tredje och sista punkten försöker helt och hållet omdefiniera tortyr och mena att det som folk tror är tortyr inte alls är tortyr. Allt reduceras till en maktkamp på en språklig nivå, eftersom det är via språket vi uppfattar och definierar omvärlden.

Den uppmärksamma läsaren inser att detta även kan kopplas till statusläran, som enkelt uttryckt är ett sätt att analysera motargument och bedöma vad som är kärnfrågan.

Vad kan vi då lära av detta? Att alla använder presuppositioner hela tiden. Du också. Vissa presuppositioner måste man konstant försvara. (Som till exempel jag, som försvarar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och personlig integritet.) Alla saker som man tar för givna är alltså inte alls självklara. Studerar man retorik eller logik så inser man det ganska snabbt, det finns alltid två sidor av myntet, om inte fler, och det du tror är självklart är egentligen sådant du helt enkelt inte reflekterat över.

Det är också därför man måste försvara demokratin och mänskliga rättigheter varthän de än attackeras. Mänskliga rättigheter är inget man får på ett silverfat och sedan behåller i all evighet. Det är något man upprätthåller. Tänk på det. Den subtila skillnaden är avgörande för om vi har demokrati eller diktatur.

* Här förenklar jag. Jag försvarar en filosofi som faktiskt förordar att man har skyldigheter om att ta hand om andra människor, men för artikelns skull så kan vi ju lämna det därhän.

Liknande inlägg

• Ateism är inte en annan slags tro – det är avsaknaden av tro
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så

Att tro på Gud är en tro. Ateism, att inte tro på Gud, är också en tro. Är det så?

Ofta förekommer samma missupfattning: ”Att inte tro på gudar är också en form av tro” eller ”jag är agnostiker” på frågan om de tror på Gud.

Teism betyder gudstro. Ateism kommer från grekiskan och betyder ingen gudstro. Att inte ha någon tro är inte detsamma som att ha en annan slags tro. Den som är arbetslös har inte ett annat slags jobb, lika lite som den som inte samlar på frimärken har en annan slags hobby. Ateism är alltså en avsaknad av tro.

Dikotomin är troende eller icke-troende. Om du tror på Gud så är du teist. Allt annat, inklusive ”jag vet inte”, är detsamma som ateism. En del människor tror att man antingen är teist, agnostiker eller ateist, där agnostiker är ett ödmjukt ställningstagande mitt emellan när man ännu inte bestämt sig. Men det är en annan epistemisk fråga. För det du tror behöver inte hänga ihop med vad vi anser är möjligt att veta. Vi kan exempelvis inte veta om det finns människor som bor under månens yta, men vi kan däremot ha en tro om hur det förhåller sig.

Dessa två frågor (tro och vetande) kan ställas upp i en matris som ger oss fyra alternativ:

Man kan alltså vara både agnostiker och ateist samtidigt. Eller agnostiker och teist.

Vad är skillnaden på tro och vetande?

Nu ska vi prata om kognitiv tro, vad som faktiskt är sant. Religiös tro kommer strax.

Allt vi vet är en tro – men all tro är inte vetande. Det är en oerhört viktig distinktion att komma ihåg. Man kan lite förenklat säga att det krävs tre faktorer för att säga att man vet att X är sant:

• X är faktiskt sant
• man är övertygad om att X är sant
• man har goda skäl att tro att X är sant

Att veta något innebär alltså att man försanthåller något som man har goda skäl att tro på. Den här texten är exempelvis skriven av mig (en människa) och inte en ödla. Du kan med enkelhet säga att du ”vet” det, dels eftersom mitt namn står undertecknat och dels eftersom du har erfarenhet av människor som skriver texter (men väldigt liten erfarenhet av författande ödlor).

Religiös tro är dock lite annorlunda. Här handlar det inte om en kognitiv tro utan om en religiös sådan. Det innebär att man tror i avsaknad av, eller i konflikt med, bevis. Mest tydligt blir det om vi använder de engelska termerna:

• Faith. En religiös tro utan anspråk på sanning. ”Jag tror George W. Bush är en ödla från yttre rymden.”
• Believe. En kognitiv tro med anspråk på sanning. ”Jag tror solen kommer gå upp i morgon också eftersom den alltid gjort det.”
• Think. Det mer vardagliga begreppet när vi använder tro väldigt brett. ”Jag tror jag ska äta fisk till lunch.”

Om vi använder ordet pysslingar kan man tro på dessa på två sätt:

• Man kan ha en kognitiv tro om att pysslingar faktiskt existerar (om motbevis presenteras så är tron inte längre berättigad – man måste alltså ändra sin tro).
• Man kan ha en religiös tro att pysslingar existerar (om motbevis presenteras spelar det ingen större roll, eftersom man tror oberoende av bevis för eller emot).

”Man kan inte veta om Gud finns – därför tror jag”

Vet du om enhörningar inte existerar?

Vet du om pysslingar inte existerar?

Vet du om drakar inte existerar?

Du kan förmodligen inte veta om dessa varelser finns, men du väljer troligtvis inte att tro på dem ändå. Men de flesta människor ”vet” att det inte finns några enhörningar. Och när man i det fallet pratar om vetande handlar det inte om ett hundraprocentigt belägg för deras icke-existens i en kognitiv tro.

I stället handlar det om ett språk som är bundet till vardagen. Jag säger emellanåt att jag vet att det inte finns enhörningar. Men om vi ska prata strikt epistemologi (kunskapsteori) så är saken den att jag inte alls vet det. Det handlar dock om två olika språk (vardagsspråk och filosofiskt språk) som man måste vara medveten om.

Varför jag säger att jag ”vet” att enhörningar inte existerar är ju, som du förmodligen redan vet, att vi genom sagoböcker konstruerar mängder med låtsatsväsen hela tiden och det vore en omöjlighet att tro på allt som går att påstå. Dessutom vet vi mer om hur hjärnan fungerar och vilka psykologiska effekter som kan bedra oss, som till exempel att människan tolkar in mönster i slumpen trots att det saknas mönster.

När du säger att du vet att enhörningar inte existerar gör du förmodligen det med mycket av denna bakgrundskunskap. Du stämmer av påståendet om enhörningar med allt du känner till sedan tidigare och kommer fram till slutsatsen: ”Nej, det finns nog inga enhörningar. Ingen har hittat ett skelett eller tagit någon bild av en enhörning, så det finns just nu inget berättigande att tro på dem. Men om det dyker upp skelett, så ändrar jag mig.”

”Ateism är också ett försanthållande”

Det här citatet brukar klassas som ett sätt att säga att om man tror på Gud så försanthåller man att Gud existerar. Således, om man inte tror att Gud existerar, försanthåller man inte påståendet att Gud inte finns? Inte nödvändigtvis.

Tror att Gud existerar: Teist.

Tror att Gud inte existerar: Ateist.

Avfärdar Guds-begreppet helt och hållet: Ateist.

Bryr sig inte: Ateist.

Kort och gott: Ateism är allt annat än en tro på en Gud, inklusive påståendet ”jag vet inte”. Det kan vara ett försanthållande (”Gud finns absolut inte”) men det behöver inte vara det (”Jag avfärdar det Gudsbegreppet som du presenterar”).

”Ateism är en livsåskådning/religion”

Nej, det är ett ställningstagande i en enda fråga och ingenting mer. Man säger helt enkelt att man inte tror på gudar. Buddhister är som bekant ateister men deras livsåskådning är buddhism och ingenting annat. Det finns inga doktriner eller dogmer att rätta sig efter inom ateism. Det enda ateister är överens om är att de avfärdar påståendet ”Gud finns”. Det brukar ofta blandas ihop med humanism, och det är en livsåskådning. Men alla ateister är inte heller humanister.

”Om man tror på Gud är man religiös”

Det är också värt att poängtera att ateism och teism inte säger något om man är religiös eller ej (även om de ofta går hand i hand). Buddhister är religiösa, men fortfarande ateister. Likaså finns det de som inte är religiösa men ändå tror på någon form av ”högre väsen” som de ofta ikläder begreppet Gud, utan att identifiera sig med någon religion.

Och apropå gudar i plural. Common Sense Atheism har satt ihop en lista med över 2 800 gudar (även God Checker har kartlagt över 3 000 gudar och övernaturliga väsen). De flesta religiösa människor jag känner är ateister till 2 799 av dessa gudar, men har valt att lämna kvar en gud. Varför då? När du som teist förstår varför du förkastar dessa 2 799 gudar så förstår du samtidigt varför jag som ateist förkastar din gud.

Liknande inlägg

• Vad har du för fördomar?
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så

Ett argument mot Vilks publicering är att muslimer blir kränkta av Muhammedbilderna. Detta tycks vara ett mycket vanligt argument, vilket jag förvisso redan förklarat varför det är ogiltigt. Men för att köra ned pålen lite djupare i hjärtat på argumentet ska jag även jämföra det med ett annat argument som dessa anti-Vilks-förespråkare ofta kör med.

Påstående 1: Muslimer blir kränkta.

Det första påståendet håller nog flera människor med om. Det är väl ett faktum att muslimer blir kränkta av karikatyrer? Håller du med om det?

Påstående 2: Muslimer blir våldsamma.

Här kanske någon instinktivt vill bemöta det andra påståendet. Företrädesvis med motargumentet om att man inte kan dra alla muslimer över en kam. Det finns ju faktiskt moderata muslimer som inte tillgriper våld, utan faktiskt värnar om det fria ordet. De våldsamma muslimerna är endast en minoritet.

Och det må vara helt sant. Vad jag däremot vill accentuera är den skrämmande acceptansen för det första påståendet: ”Muslimer är kränkta”. För är inte det egentligen samma sak som att säga att muslimer blir våldsamma? Är inte det detsamma som att dra alla muslimer över en och samma kam? Hur vet vi att alla muslimer blir kränkta? Jag vill hävda att vi inte vet det alls. Det är en premiss som blivit accepterad och inrotad i den offentliga debatten och som tyvärr inte passerat det kritiska tänkandet.

Att måla ut någon som ett offer gör vi människor lättvindigt. Vi ikläder gärna människor kollektivt en kostym av förtryck. Men när vi försöker ikläda dem en kostym av skuld, som i fallet med att kalla ”alla” muslimer våldsamma, tar vi intuitivt avstånd från argumentet  eftersom det vore att gruppera ihop människor snarare än att se deras individuella handlingar. Eller vad man formellt kallar pars pro toto – delen för helheten.

Vad har då detta för betydelse? Denna inkonsekvens i argumentation ställer förstås bevisbördan allena på den som argumenterar emot muslimernas påstådda kränkthet (alltså den som argumenterar för Vilks yttrandefrihet om vi ska polarisera och förenkla debatten något). Därför är det viktigt att upptäcka sådana här ad hoc-fallacier.

Liknande inlägg

• Konsten att stå upp för yttrandefrihet när man inte får kränka
• Ad hominem är inget felslut
• Den självuppfyllande profetian: Det är så för att min teori säger så