Men när så kallade retorikexperter ska ställa upp i tv låter det ofta väldigt tunt och man kan över huvud taget inte begripa varför de säger sådant som alla tittare kan se och höra själva. Vad personerna har på sig, hur de talar dialektalt och så vidare. Här är det lätt att omedelbart dra den förhastade slutsatsen att alla retorikexperter egentligen är puckon och att det inte krävs någon speciell kunskap för att hålla på med retorik. Men då glömmer man en sak: Mediet.

Massmedier, och speciellt tv, kräver att man förkortar och förenklar så till den milda grad att det mesta som kan kallas retorik försvinner. Det innebär att det som kan sägas måste sägas på ett sådant sätt att alla kan förstå, helst på åtta sekunder, vilket ofta resulterar i plattityder, eller riskera att tappa fler människor. För hur förklarar man vad ett enthymem är utan att låta korkad? ”En syllogism som saknar en premiss” säger ingenting eftersom man då måste förklara vad syllogism och premiss är. ”Det underförstådda i det som sägs” är en bättre förklaring, men då skulle jag i alla fall jag bli skeptisk och fråga ”…och hur vet du det?” och då är man tillbaka på att förklara syllogismen och möjligtvis underförstådda premisser eller garanter enligt Toulminmodellen och varför man formaliserar argument när det inte är så vi egentligen pratar. Och redan här har jag tappat några läsare som undrar vad i helvete jag pratar om. Kan jag inte svenska utan måste ägna mig åt härskarteknik? Nä, är väl svaret. Härskarteknik är för övrigt ett kul ord, vad som helst man inte förstår kan avfärdas som det. Härskarteknik har till och med blivit så flyktigt att till och med begreppet i sig har blivit en härskarteknik.

Vi kan göra en jämförelse med teoretisk fysik. Det är ju ett fullständigt obegripligt område som kräver mycket studier innan man kan förstå vad man ens sysslar med inom fältet (och då är det ju för sent när man dragit på sig studieskulder – inte undra på att alla fysiker är välutbildade – no retreat, no surrender). Nåväl, vi vet på förhand att fysik är svårt och vi har ingen större erfarenhet av det (förutom att vi ramlar ned mot marken varje gång vi dricker oss stupfulla). Men när det gäller retorik, hur man talar, så har vi alla erfarenheter av det och följaktligen åsikter om det. Att retorik i mångt och mycket går ut på att kategorisera och strukturera olika talakter och beskriva hur de sätts ihop, gör det närmast dumförklarande för en person att säga ”det där var en upprepning av ordet tre gånger, ett så kallat trikolon eller tretal”. Tittarens reaktion – ”Var det där det bästa du kunde komma på, expertjävel?” – kan då ses som legitim.

Faktum är att en analys av ett helt tal är oerhört krävande i både tid och omfattning. Det finns mycket man kan säga om ett tal (och ännu mer om dialog) beroende på vad man analyserar, och det är oftast kontraproduktivt att analysera helhetsintryck eftersom det då ofta resulterar i allmänna plattityder utan någon större skärpa: ”Det var bra att säga X eftersom det stärker förtroendet för henne” är analytiskt sett närmast att betrakta som ett vakuum. Det säger inte speciellt mycket och frågan är om någon bryr sig.

Så, ta gärna upp en retorikbok av något slag. Argumentation är ett oerhört intressant område och det skulle knappast skada någon om fler fördjupade sig i konsten att konstruera vettiga argument utan att man ska behöva ta sig för pannan när den ena grodan efter den andra hoppar ur munnen som om personen hade gurglat grodyngel till frukost. Om man läser en retorikbok själv under några veckor så inser man att den där retorikexperten som fick åtta sekunder i tv och gjorde sig till fullständigt åtlöje faktiskt var inne på något intressant spår, om det inte var för att man inte begrep ett ord eller satt och skrattade. För allting kan inte sammanfattas i 140 tecken, och bör inte göra det heller för den delen.

Nästan liknande inlägg

• Microsoft May Add Eavesdropping To Skype – Slashdot
• FRA har i hemlighet fått mer ansvar
• Pakistan censurerar Facebook på grund av Muhammedbilder

Livet består av den ena meningslösa händelsen efter den andre. Det enda som kan göra våra liv meningsfulla är en Gud som tillför mening likt en kock som smaksätter soppan med kryddor. Argumentet som en del kristna för fram är att vi människor måste ha någonting som gör våra liv meningsfulla. Det är inte tillräckligt att göra det man vill eftersom det är meningslöst i det stora hela. I stället finns det en sorts objektiv mening som Gud har gett oss. Detta argumentet håller dock inte, som brukligt när ”Gud” ingår i en meningsbyggnad alltså.

Problemet är att man inte nödvändigtvis behöver söka ett meningsfullt liv utanför livet självt. För om det är så att mening måste tillföras utifrån, så kommer frågan oundvikligen om vad det är som ger Gud mening. Här uppstår ett dilemma för den kristne: Om det är så att Guds liv är meningsfullt i sig självt, så är det också möjligt för människor att leva ett liv som är meningsfullt i sig självt. Om det däremot är så att mening måste tillföras utifrån, så måste även meningen med Guds liv tillföras utifrån. Detta vill förstås inte kristna som vill behålla sin Gud och världsbild. Oavsett vilket av svaren den kristne väljer, så blir slutsatsen uppenbar: kristendom håller inte ihop och har aldrig någonsin gjort det.

Den kristne kan också hävda att värden och moral är något vi har fått av Gud, det vill säga blotta närvaron av värden är ett argument för Guds existens. Men ett sådant argument är lika ihåligt som en fågelholk. Närvaron av tänder är inte ett argument för existensen av tandfén.

Det andra argumentet är att vi inte skulle ha någon bas för moralen om inte Gud finns. ”Allt skulle bli tillåtet” hör man då och då. Men även detta är ett ihåligt argument som Sokrates vederlade för över två tusen år sedan med Euthyphros dilemma: Är det goda gott därför att Gud vill det, eller vill Gud det goda därför att det är gott?

Hur den kristne än svarar på denna fråga så blir slutsatsen penibel: Antingen tvingas man acceptera vad en diktator säger utan att kunna avgöra om det är rätt eller fel (det är ju Gud som avgör om det är rätt eller fel). Eller så finns det en moralisk standard som ligger utanför Gud som vi kan jämföra med. I det ena fallet är mord rätt om Gud säger att det är rätt och i det andra fallet är mord fel alldeles oavsett vad Gud säger. Gud har helt enkelt fel om han säger att mord är rätt. Att mord verkligen är fel har jag visat i en tidigare artikel: Ett försvar för individbaserade rättigheter.

Men det finns en möjlig utväg för den kristne jag inte har berört. Utvägen är förstås att hävda att Gud lyder under andra regler jämfört med oss människor, och att det finns någon slags moral och mening som gäller för  honom men inte oss. Men då hamnar den kristne i en annan pinsam situation: Om Guds lagar inte gäller oss människor, så finns det ingen som helst mening att ta något av det han säger på allvar. Guds ord, som den kristne då precis påstått, gäller inte oss människor. Och då är ju frågan vad den kristne ska ha Gud till? Alla utvägar för att försvara den kristna guden resulterar antingen i motsägelser eller så absurda slutsatser att till och med kristna har svårt att tro på dem. Och kristna brukar ju inte ha problem att tro på den ena absurda utsagan efter den andre eftersom det så vackert handlar om tro och inte vetande. Med samma argument kan man förstås hävda att det är Håkan Juholt som är statsminister, och att det handlar om tro och inte vetande.

Det är så, som synes, att när begreppen ”Gud” liksom ”moral” och ”mening” blandas i ett och samma stycke så får vi också mängder med motsägelser som inte kan lösas på annat sätt än för den kristne att postulera att Gud finns och sedan köra huvudet så långt ned i sanden att alla motargument blir diffusa viskningar i öronen – förmodligen inte helt olikt meddelanden från Gud om att betala mer i kollekt. Förnuft och reson gör sig icke besvär.

Jag gör goda saker därför att de är goda i sig själva. Jag gör inte goda saker därför att jag har en pistol mot huvudet som hotar mig med helvetet om jag inte gör det. Och kristna undrar var jag får min moral ifrån?

Liknande inlägg

• Vad är meningen med livet?

Barack Obama är otroligt skicklig retoriker. Kolla fram till 1 min 20 sek på klippet, då applåderna kommer in. Det räcker.

Göran Hägglund företräder ett parti och en politik jag i princip hatar. Däremot är han relativt skicklig retoriker. Och rätt rolig emellanåt:

Nästan liknande inlägg

• Över 20 lagförslag påverkade den personliga integriteten 2008
• Mitt aprilskämt för 2009
• Hej FRA! Hittar ni något intressant på min blogg?

Nu är videon av amerikanskt ursprung, men den visar ändå en viktig läxa:

Det är viktigare att vi får filma offentligheten, än att offentligheten får filma oss.

(Via PetaPixel)

Liknande inlägg

• Hur du skyddar dig med censur
• Yttrandefrihet innebär inte att du får basunera ut din skit var du vill
• Hur man får igenom en regelvidrig lag

En föreställning jag stött på vid några tillfällen (i synnerhet via populärkulturen) är att det är meningen med livet man studerar inom filosofi. Nu har jag förvisso aldrig studerat en enda poäng filosofi, men däremot är jag begåvad med två ögon och en Billy bokhylla. Jag har aldrig någonsin stött på frågan om livets mening i filosofin. Inte ens i närheten. Och varför skulle man det?

Vad jag däremot har stött på är sådant som kan verka banalt: Vad är tid? Vad är kunskapens natur? Hur bör vi handla och agera? Hur bör samhället utformas? Vad är skillnaden mellan vetenskap och det som inte är vetenskap? Vilka typer av argument finns det? Den typen av frågor. Abstrakta och konstiga.

Meningen med livet är en till synes meningslös fråga på många sätt. Bland annat därför att den förutsätter något den ännu inte har visat, nämligen den att det finns en mening med livet. Det är som frågan ”Har du slutat slå din fru?”. Det är en felaktig fråga ur två synpunkter, nämligen den att den förutsätter att personen slår sin fru, och därefter frågar om han eller hon har slutat med det. Samma sak är det med meningen med livet.

Vi kan lika väl fråga oss ”Varför är meningen med livet att äta sylt?”. Den som avfärdar den frågan med hänvisning till att ingen har visat att syltätande är livets mening, har förstått att man inte kan baka in påståenden i frågan. Men då får man också ifrågasätta det första påståendet, att det faktiskt existerar en mening med livet. Jag har ännu inte sett någon demonstrera att det existerar en mening med livet.

Människan är meningssökande i den mening att vi försöker ge mening åt vardagen för att strukturera upp världen. Det är inte bara saker som händer för att slumpen dikterar det (notera att jag använder ”dikterar” som metafor). Det är uttänkt enligt en grandios plan som vi får reda på när vi dör. Här kan man förstås ana religionens rötter och det mesta där är förstås ogrundat trams baserat på döda fältherrar med vanföreställningar av aldrig tidigare skådad dignitet.

Att vi människor letar efter mönster där de inte finns några, är egentligen något psykologin bäst besvarar och det lämnar vi därhän i denna text (annars, se exempelvis Just world hypothesis).

Men, åter till frågan. Frågan om vad som är meningen med livet är därför ingen fråga alls, utan ett påstående som ännu inte getts några skäl att ta på allvar. Det vi i stället bör göra är att söka oss till andra ämnen än filosofi för svar. Personligen föredrar jag musik och ”tänkvärda citat”, medan poesi eller dikter kan tilltala någon annan. Det är dock på sin plats att poängtera att detta inte ger några definitiva eller absoluta svar på frågan, utan snarare vad som är viktigt för dig. Och det ska man på inga sätt underskatta.

Meningen med livet för dig, är en högst reell fråga som man bör ta på allvar. Vi har begåvats med livet (återigen, en metafor – vi människor är produkten av evolution, inte någon magisk fascist som lever i skyn) och vi bestämmer själva över hur vi vill disponera livet. Därför är introspektion, att söka inom sig själv, en god metod för att finna den subjektiva meningen med livet.

Ja, gott folk. Så är det. Sitt nu inte här och slösa bort din tid, utan gör det du tycker är kul. Själv lyssnar jag på musik i skrivande stund.

Liknande inlägg

• Är livet verkligen meningslöst utan Gud?
• ”Kan man åberopa religion är omskärelse helt plötsligt en rättighet”
• Vad tusan är filosofi egentligen?