17 Feb, 2009
Är det skillnad på FRA-lagen och viljan att hänga ut sitt privatliv?
Av Peter Dahlgren under Mediekritik|Personlig integritet
Å ena sidan har vi FRA-lagen som innebär ett integritetsintrång. Å andra sidan har vi människor som självmant väljer att lägga ut personlig information om sitt privatliv. Alltså innebär FRA-lagen inget större intrång i privatlivet och integritetsförespråkare skriker sig mest hesa. Eller?
Låt oss skilja på två saker.
FRA-lagen är ofrånkomlig och tvingande för hela det svenska folket, så länge de stipulerade kriterierna uppfylls för den digitala kommunikationen (att den passerar över landets gräns med mera).
Att lägga ut pinsamma bilder och berättelser om sig själv är däremot frånkomligt och icke-tvingande.
Dessa två aspekter går inte att negligera i frågan om personlig integritet eller kalla dubbelmoral. Människor har en rätt att lägga ut vilken information de vill om sig själva. Att denna rätt föreligger, kan inte översättas till att de oundvikligen ska.
Det förefaller sig så att de som är villiga att ge upp sitt privatliv i större utsträckning än de som inte vill det, inte kan sätta ribban för vad som ska vara tillåtet i ett öppet samhälle. Det må bli en norm, men inte nödvändigtvis en norm man genom statligt tvång ska rätta sig efter.
Om vi ställer upp argumentet som en syllogism får den följande modell:
- Integritetsintrång är avhängigt den person som delar med sig mest av sitt privatliv.
- Person A delar med sig allt om sitt privatliv.
- Alltså är FRA-lagen ett marginellt intrång i den personliga integriteten.
Synliggör man resonemanget på detta vis upptäcker man snabbt relativismen. Att det finns flera tusen exhibitionister som inte låter sig avskräckas av konsekvenserna med övervakning ger knappast något gott incitament till varför ett intrång i hela folkets privatliv skulle vara motiverat. Det är som att motivera en invasion med att ”alla andra gör ju det”.
Alla människor vill inte vara nudister bara för att det finns nudiststränder. Så länge det är frånkomligt och icke-tvingande kan man inte kalla icke-nudister dubbelmoraliska om det samtidigt finns nudister. Det är en falsk dikotomi som syftar till att dela in världen i två delar, varpå man förklarar den ena ogiltig och automatiskt korar den andre som vinnare.
Alla har rätt till ett privatliv. Men det innebär inte nödvändigtvis att alla måste nyttja den rätten. Och nyttjar man inte den rätten, finns det inget som säger att privatlivet automatiskt ska kränkas.
Läs fler som kommenterat SvD:s kolumn:
Senaste kommentarer